– Corrado Gnerre
Jag är en mycket gammal kvinna (jag är över åttio år). När jag studerade katekesen minns jag att det sades att det utanför kyrkan inte finns någon möjlighet till frälsning. Nu verkar det som om ingen längre hävdar något sådant. Har doktrinen förändrats? Men om den verkligen har förändrats, vem säger oss då att det som sägs i dag är sannare än det som sades på min tid? Hjälp mig att förstå.
Kära …, oroa dig inte, den katolska läran har inte förändrats alls. Snarare har en relativistisk mentalitet (”alla religioner är bra”) spridit sig under en tid, även inom katolska kretsar.
Den extra Ecclesiam nulla salus är en obestridlig trossanning, det beror på att den ständigt har upprepats av fäderna och Magisterium. Många exempel kan ges. Jag citerar Pius XII som säger: ”Bland de saker som kyrkan alltid har predikat och som aldrig kommer att upphöra att lära finns nu också denna ofelbara förklaring som säger att det inte finns någon frälsning utanför kyrkan” (Brev till Sant’Uffizio, 08.11.1949). Dessa ord är viktiga eftersom en påve tydligt säger att sanningen om extra Ecclesiam nulla salus (utanför kyrkan finns ingen frälsning) inte bara alltid kommer att läras ut, utan att det också är en ofelbar förklaring.
Svälsignade Johannes XXIII, konciliets påve, säger: ”… människor kan förvisso uppnå frälsning, endast när de är förenade med honom (romarprästen) eftersom romarprästen är Kristi ställföreträdare och representerar hans person” (Homilie på dagen för hans kröning, 4.11.1958). Och i samma Vatikankoncil II sägs följande: ”Det heliga konciliet …, baserat på den heliga Skrift och tradition, lär att denna pilgrimskyrka är nödvändig för frälsningen” (Lumen gentium, 14).
Då, kära läsare – låt oss inse det – är det ett logiskt problem. Om kyrkan inte var nödvändig för frälsningen, vad skulle då anledningen vara till att Jesus befallde att evangeliet skulle förkunnas till jordens ändar? (Matteus 16, 15-16).
En fråga kvarstår dock: men den som utan personligt fel befinner sig utanför kyrkan, kan han fördömas för detta? Den katolska kyrkan har alltid (det är ingen nyhet på senare tid) bekräftat att den som utan fel befinner sig utanför kyrkan därför inte kan fördömas. Två möjliga ”okunskaper” är hypoteser: den s.k. inlärda okunskapen och den s.k. oövervinneliga okunskapen.
Med inlärd okunskap (betydande motsägelse: ”inlärd” / ”okunskap”) menas en situation där den kristna förkunnelsen aldrig har mottagits, så att man befinner sig i ett tillstånd av oskyldig okunskap, men samtidigt vill man allvarligt (därför talar man om ”inlärd” okunskap) ansluta sig till den Sanning som tyvärr inte är känd.
Med oövervinnelig okunnighet menar vi i stället den situation där det kristna tillkännagivandet har mottagits, men tillståndet av okunnighet är sådant (oövervinneligt just) att det inte kan övervinnas.
I encyklikan Singolari quidam av den 17.3.1856 bekräftade den välsignade påven Pius IX, en påve som säkerligen inte tillhör den efterkonciliära perioden: ”I den katolska kyrkan finns, på grund av att den bevarar den sanna gudstjänsten, själva trons okränkbara helgedom och Guds tempel, från vilket man, med undantag för ursäkten av en oövervinnelig okunnighet, inte kan hoppas på vare sig liv eller frälsning.”
En fråga uppstår nu: Om du kan rädda dig själv eftersom du utan fel står utanför den katolska kyrkan, då ”utanför kyrkan finns det ingen frälsning”… Och i stället finns det ingen motsägelse. Ett nödvändigt villkor för att vara en del av kyrkan är att ta emot dopet. Men det finns inte bara vattendop (det som vanligen administreras), det finns också bloddop och önskedop. Bloddopet gäller det martyrskap som lidits utan att dopet ännu har mottagits. Önskedop är däremot när en vuxen person som väntar på att bli döpt plötsligt skulle dö. Låt oss betrakta denna sista typ av dop.
Han eller hon som befinner sig i en situation av inlärd okunnighet eller oövervinnelig okunnighet har en önskan att hålla sig till den sanne Guden; det är en underförstådd och inte uttalad önskan, men det är likafullt en önskan. Därför är den inte formellt i kyrkan, men den är det substantiellt. Och det är det i huvudsak tack vare ett slags önskedop. På så sätt kan den rätta principen att de i god tro som inte är katoliker kan bli frälsta, liksom principen om det extra Ecclesiam nulla salus.
Vad gäller den underförstådda önskan säger påven Sankt Pius X i sin berömda katekes: ”Den som, då han fann sig själv utan sin skuld, det vill säga i god tro, utanför kyrkan, hade tagit emot dopet, eller åtminstone hade den underförstådda önskan om det; han sökte också uppriktigt efter sanningen och gjorde Guds vilja så gott han kunde; även om han var skild från kyrkans kropp, skulle han vara förenad med hennes själ och därför på vägen till frälsning.”
En annan fråga kvarstår: Vad är det kriterium som Herren använder för att förstå om en själ verkligen vill ansluta sig till honom? Det måste sägas att det råder stor förvirring här. Ofta sägs det: om någon utan fel inte är katolik är det bra att han eller hon utövar sin religion ”väl”. Detta är fel. Om den underförstådda önskan att ansluta sig till den sanne Guden måste uttryckas med en ansträngning att praktisera sin (falska) religion väl, skulle detta innebära att varje religion i sig är ”en väg till frälsning”; och i så fall skulle den frälsande exklusiviteten i Kristi frälsning försvinna. Kriteriet är snarare ett annat: ansträngningen handlar inte om att utöva sin religion, utan om att följa naturlagen. Visst kan muslimer, hinduer och buddhister också bli frälsta … om de inte är skyldiga till att de inte är kristna, utan trots att de är muslimer, hinduer, buddhister … eller vad som helst.