Elisa-kitet för 21-hydroxylase autoantikroppar (21-OH Ab) är avsett att endast användas av professionella personer för kvantitativ bestämning av 21-OH Ab i humant serum. Autoimmun förstörelse av binjurebarken är den vanligaste orsaken till Addisons sjukdom och autoantikroppar mot det binjurebarkspecifika enzymet steroid 21-hydroxylas är viktiga markörer för binjurebarksautoimmunitet. Detta kan vara fallet om sjukdomen uppträder som Addisons sjukdom eller som en del av de autoimmuna polyglandulära syndromen (APS) typ I eller typ II.
I 21-OH Ab ELISA-kitet tillåts 21-OH Ab i patienternas serum, kalibratorer och kontroller att interagera med 21-OH som belagts på ELISA-plattans brunnar. Efter 16-20 timmars inkubation kastas proverna och lämnar 21-OH Ab bundet till 21-OH-beläggningen på brunnarna. 21-OH-Biotin tillsätts i ett andra inkubationssteg där 21-OH Ab:s förmåga att agera divalent gör att en bro bildas mellan 21-OH immobiliserat på plattan och 21-OH-Biotin. Mängden 21-OH-Biotin som är bunden bestäms sedan i ett tredje inkubationssteg med tillsats av streptavidinperoxidas (SA-POD), som binder specifikt till biotin. Överskott av obundet SA-POD tvättas sedan bort och tillsats av peroxidas-substratet 3,3′,5,5,5′-tetramethlybenzidin (TMB) leder till att en blå färg bildas. Denna reaktion stoppas genom tillsats av en stopplösning, vilket gör att innehållet i brunnen blir gult. Absorptionen av den gula reaktionsblandningen vid 450nm och 405nm avläses sedan med hjälp av en ELISA-plattläsare. En högre absorbans indikerar närvaron av 21-OH Ab i testprovet. Avläsning vid 405nm gör det möjligt att kvantifiera höga absorbanser. Det rekommenderas att värden under 1 U/ml mäts vid 450nm. Om det är möjligt att avläsa vid endast en våglängd kan 405nm användas. Mätintervallet är 0,3 – 100 U/ml (godtyckliga enheter).