Frekvens
USA
Användning av QNB mot USA har aldrig rapporterats. För närvarande bedriver USA:s federala regering program för kemiskt försvar, inklusive forskning och utveckling, utbildning och lagring av förnödenheter och motmedel för att förbereda nationen på potentiella kemiska terroristattacker mot medborgare och militärer; de första insatserna är dock beroende av lokala räddningsorgan.
Internationellt
Användning av QNB har föreslagits, men inte bekräftats, i två tidigare internationella konflikter.
Den 16 januari 1992 attackerade moçambikiska regeringsstyrkor (cirka 400 soldater) ett av RENAMO-motståndsgruppens största fästen i södra Moçambique, nära gränsen till Sydafrika. När de närmade sig lägret till fots sågs ett oidentifierat lätt flygplan flyga över området. De blev utsatta för begränsad eldgivning med handeldvapen och tog skydd när en explosion inträffade ovanför deras huvuden och släppte ut ett tjockt moln av svart rök, som sedan skingrades. Vinden blåste mot baksidan av formationen.
Femton minuter senare inträffade de första klagomålen: ”Det blev väldigt varmt. Några av oss höll på att bli galna”. De kände svåra bröstsmärtor, var trötta och törstiga, och när de drack vatten nästa morgon kräktes några av dem. Andra sa att de hade svårt att se. Som en följd av detta blev trupperna oorganiserade.
I FN:s rapport om denna incident drogs slutsatsen att effekten på trupperna stämde överens med användningen av ett kemiskt stridsmedel som QNB, men att de i avsaknad av analysdata inte kunde dra slutsatsen att ett kemiskt stridsmedel använts vid attacken, eftersom en avsevärd fördröjning inträffade mellan attacken (januari 1992) och den formella utredningen (mars 1992).
Den 11 juli 1995 samlades cirka 15 000 personer i byn Jaglici, som ligger i Rebublika Srpska i Bosnien och Hercegovina. Denna grupp hade flytt från Srebrenica (15 km bort) efter att bosnienserbiska styrkor börjat beskjuta staden. För att fly undan bosnienserberna började den samlade kolonnen lämna Jaglici den 12 juli kl. 12.30, och de sista medlemmarna i kolonnen lämnade 12 timmar senare. Kolonnens framfart rapporterades vara långsam på grund av oro för minfält. Individerna var tvungna att gå i en enda led och hålla varandra i handen för att undvika att gå vilse i skogen i mörkret och för att kunna gå i varandras fotspår för att undvika landminor. Endast en bråkdel av kolonnens medlemmar nådde så småningom säkert område den 16 juli, efter att ha hamnat under beskjutning från bosnienserbiska styrkor vid ett antal tillfällen.
Enligt ögonvittnesskildringar använde bosnienserberna olika granater, vissa exploderade och andra gav ifrån sig en ”konstig rök” som inte steg upp i luften utan snarare spred sig mot kolonnen i höjd med en man. Enligt uppgift drabbades ett stort antal av de utsatta av hallucinationer under den fem dagar långa marschen. Man misstänkte senare att de bosnienserbiska styrkorna hade använt ett kemiskt stridsmedel för att desorientera marschdeltagarna, vilket fick Human Rights Watch att besöka platsen i mars 1996.
Under utredningen intervjuades marschdeltagare. Senare vittnesmål tydde på att ovanlig ammunition kan ha använts av de bosniska serberna och att de intervjuade själva hade upplevt eller bevittnat andra med tydliga hallucinationer. Det agens som misstänks ha orsakat dessa effekter var QNB.
Dödlighet/Morbiditet
LD50 (dödlig dos till 50 % av en exponerad befolkning) för QNB uppskattas likna LD50 (dödlig dos till 50 % av en exponerad befolkning) för QNB, som är ungefär lika stor som för atropin, som är cirka 100 mg; QNB orsakar dock invaliditet vid mycket lägre nivåer. Andra faktorer, t.ex. den exponerade patientens befintliga hälsotillstånd och tiden från exponering till medicinsk vård, är också viktiga.