Jag får höra om och om igen: ”Oj, jag fattar inte hur du klarar det”. Ärligt talat, som mamma till identiska tvillingbarn finns det dagar då jag inte heller har någon jäkla aning. Och ändå lyckas jag på något sätt hålla mitt dyrbara par älskat, matat och vid liv, så…hurra för mig!
Tvillingföräldrar är dubbelt välsignade, men med fyrdubbelt så mycket stress, särskilt under de ständigt föränderliga baby- och småbarnsåren. Även om belöningarna med att uppfostra tvillingar vida överstiger utmaningarna är det fortfarande ett riktigt tufft jobb, ett jobb som kräver snabbt tänkande, djup andning och helt vanliga vardagliga superkrafter.
Så hur klarar vi tuffa mammor av att hantera två på en gång? Till att börja med…
Vi gör vad vi måste göra. Alla dessa filosofier om mindful föräldraskap och studier om hjärnans utveckling är bra i teorin. Om jag hade ett barn, javisst, skulle jag absolut ta mig tid att tålmodigt förklara varför vi inte springer på vår bror med en skruvmejsel. Tyvärr är det dock så att det är apa ser, apa gör här och problem uppstår snabbt. Tvillingar håller alltid på med någon form av bus, inte för att de av naturen är dåliga barn, utan för att de har en ständig partner i brottslighet. Så ja, jag måste skrika åt mina barn när de båda är på väg att göra något farligt. Och ja, när vi går på promenader bär de förtjusande ryggsäckar med uppstoppade djur (även kallade koppel) så att jag kan slappna av under promenaden i stället för att stressa över återvändsgränder och uppfarter. Deras en gång så bedårande barnkammare ser nu ut som ett dårhus, avskalat till ingenting annat än möbler och kala väggar efter att de har dragit ner tavlor, ryckt av knoppar och dinglat från vägghyllor under sovtiden. Och de tittar på TV minst två timmar om dagen för att… för att det är lärorikt. Och för att jag är trött.
Vi får ett träningspass. Du vet hur barn blir när de vill bli hållna hela tiden? Tja, tänk dig att precis när du lägger ner ett barn ber ett annat barn om att få bli upplockat? Och sedan är det ”Jag också, mamma” och ”Min tur” och så vidare och så vidare, tills du till slut säger: ”Okej, nu räcker det!”. Vissa dagar svär jag på att jag spenderar ungefär en timme, totalt, med att bära 30 pund av en liten pojke. Så, ja, mina armar är ganska slitna… någonstans under fettet. Jag får också in lite bra konditionsträning när jag jagar ett barn på trottoaren med den andra killen under armen.
Vi sätter dem på ett schema. Om vi är smarta gör vi det. Från det ögonblick jag tog hem mina pojkar från sjukhuset hade de ett strikt schema för att äta och sova. När en vaknade för att amma fick vi upp den andra. Vi skapade en hel rutin vid sänggåendet som vi fortfarande använder än idag. Till slut gjorde vi också lite sömnträning. Med tvillingar måste man få dem att äta och sova samtidigt, annars kommer man att vara vaken 24 timmar om dygnet. Det är inte bra för dig, vilket i sin tur inte är bra för dem. Även nu sätter jag mina pojkar i sitt rum för ”tyst tid” varje dag, oavsett om de väljer att ta en tupplur eller inte.
Vi låter dem gråta. En av de svåraste sakerna för tvillingmammor att hantera är den skuld vi har över att vi inte kan ge var och en av våra tvillingar 100 procent. Det finns bara en av er, så när båda bebisarna vill ha en flaska eller båda behöver hållas eller båda har ett bölande måste någon oftast vänta. Det är särskilt svårt under det första året, när dina barn är preverbala och ofta gråter för att visa sina behov. Det innebär att du måste lyssna på dina barns gnäll och vädjan mer än du skulle vilja, eftersom det helt enkelt inte finns tillräckligt många av dig att ta hand om. Vi vänjer oss dock vid det och lär oss till slut att det inte är världens undergång att låta ditt barn gråta lite.
Vi ber om hjälp. Kanske har föräldrar till ensamstående barn lyxen att låtsas att de har allting under kontroll, men tvillingmammor bryr sig knappt ens. ”Ja för fan, jag håller på att falla sönder, snälla hjälp mig”, erkänner vi skamlöst. Så om en annan mamma närmar sig oss på Target och frågar om vi behöver hjälp med att få våra skrikande tvååringar till bilen, hoppas vi att hon menar det, för vi accepterar det. Om vi måste ta en tvilling till doktorn frågar vi mormor eller en granne om de kan passa den andra. Kommer en vän över för att besöka våra nyfödda tvillingar? Kan hon köpa en pizza på vägen?
Vi håller oss till våra regler. Jag medger att när ett barn gnäller och surar och kastar sig på golvet på ett dramatiskt sätt vill man ge efter. Skulle det inte vara så mycket enklare att bara ge honom den kartong Goldfish i Costco-storlek som han bad om? Barn kan dock känna lukten av svaghet. De hittar din svaga punkt och petar på den. Och två av dem som arbetar tillsammans? Glöm det. De kommer bara att trötta ut dig till underkastelse, med dubbelt så många vädjanden, skrik och gråtattacker. Det är två mot en, och de är tuffa. Så tvillingmammor måste bara vara tuffare. Om vi säger ”nej” menar vi det och håller fast vid det och står fast. Om inte, kommer de att springa över oss.
Vi tar pauser. Alla föräldrar behöver ”tid för mig”, oavsett om man är hemma eller arbetar. Med tvillingar är det ännu viktigare eftersom man är exponentiellt mer stressad. De flesta tvillingmammor som jag känner har inga betänkligheter mot att ta ett par timmar för att hämta andan, läsa en bok eller ta en pedikyr. Ibland går vi bara runt i snabbköpets gångar i ett tillstånd av fridfull lycka. Jag känner många mammor som känner sig skyldiga, till och med själviska, när de tar hand om sig själva, men tvillingmammor tar tillfället i akt att skämma bort sig själva.
Vi gör bara det vi kan hantera. Jag känner några otroliga tvillingmammor som kan ta med sina barn till lekplatsen och nöjesparkerna ensamma, gå genom köpcentret med sina små barn flanerande vid sin sida. Men inte jag. Nej, det gör jag inte. Det fanns en period då jag inte kunde ta med mina pojkar till parken ensam utan någon slags hjärtstoppande incident. Till exempel, precis när jag var klar med att hjälpa ett barn över en högt placerad balansbalk, såg jag det andra barnet hänga i ett repnät på andra sidan lekställningen. Det var för stressigt. Det var för mycket. Ibland gick jag därifrån i tårar. Så jag slutade att ta med dem till parken ensam ett tag. Numera tar jag sällan med dem till snabbköpet heller. De brukade bara peka på alla frukter och grönsaker och suga i sig de där barnmatspåsarna. Nu slår den främre av dem knäckebrödslådor från sin stolpe medan den andra stampar druvorna i baksätet. Minns du den paus jag beskrev när jag vandrade runt i gångarna ensam? Ensamhet på marknaden är som en spa-dag. Jag handlar också på nätet när jag kan, och för vad jag kan.
Vi omfamnar den fantastiska relationen mellan våra tvillingar. Hur ansträngande det än kan vara att uppfostra tvillingar är relationen mellan dem verkligen fantastisk att se. De delade en livmoder och nu delar de ett liv och upplever varje ny upptäckt och äventyr tillsammans. Mina tvillingar har inget eget språk eller känner varandras smärta (så vitt jag vet), men de tycker om att hålla varandra i handen när de går och sover ibland med armarna runt varandra. Jag kommer ofta in i deras rum på morgonen och finner dem i varandras sängar där de gömmer sig för monster, björnar eller andra nya varelser som deras gemensamma fantasi har uppfunnit. När jag klipper deras naglar eller tvättar deras hår varnar en av dem mig ofta för att ”Var försiktig med min bror”. Om en av dem vill ha fler blåbär, kommer hans tvilling att ge honom sina blåbär. Trots att de ser likadana ut är de två mycket olika, mycket skilda små individer. Ändå har de ett samband, de är bundna, så nära som två människor kan vara varandra. Så hur trötta vi än är så vet vi tvillingmammor också att vi är så lyckligt lottade som sitter på första parkett för denna kärleksfulla, unika relation. Det är det som får oss att ta oss igenom de mycket långa dagarna. Det är så vi gör det.