Harvard Business School började erbjuda sitt första Executive Education Program 1945.
Självklart beskrivs det som ”en katalysator för omvandling”, och varje år deltar mer än 10 000 företagsledare från mer än 200 länder i olika program som erbjuds över hela världen. Ett sådant program, Owner/President Management (OPM), äger rum på den berömda Harvard Business School i Boston, Massachusetts. OPM fokuserar på att hjälpa världens toppchefer och framgångsrika entreprenörer att omvandla sina företag och karriärer.
Jag har besökt Boston regelbundet sedan 2002 när jag bestämde mig för att bli advokat. Förra året fick jag möjlighet att delta i Harvard Business School för den första av tre enheter i OPM-programmet. När jag växte upp i en liten stad i centrala Kentucky kan man bara föreställa sig vilken fröjd det är att vara omgiven av några av de bästa hjärnorna i landet som ständigt strävar efter att bli de bästa versionerna av sig själva.
Harvard Business Schools program är centrerade på en inlärningsstil som kallas fallstudiemetoden. Fallstudiemetoden garanterar full interaktion mellan deltagarna, affärssimuleringar och arbete i mindre grupper, så kallade ”levande grupper”, för att främja samarbete och ledarskapsutveckling.
Den första dagen av vårt program fungerade som en orientering då vi placerades i små grupper om sju till åtta chefer, var och en från olika platser runt om i världen. I år har jag det stora nöjet att arbeta och lära mig tillsammans med personer från Malta, Kina, Indien, Dubai, Nigeria och naturligtvis Long Island!
Vår orientering var ganska informell och ägde rum under en middag med lite småprat och vägledande frågor som skulle hjälpa oss att lära känna varandra. Det var under middagen som jag började se mig omkring i rummet och undrade vad det var som var så speciellt med Harvard Business School, och med OPM-programmet, som fick personer från världens alla hörn att samlas för att lära sig att bli bättre ledare, effektivare kommunikatörer och skickligare företagare.
Vid någon tidpunkt under middagen frågade en av mina nya, snart livslånga vänner, Steven Risso, varför jag skrev ”ännu en bok om captiveförsäkringar”. Mitt svar var enkelt och rakt:
”För att det behövde göras.”
Pressad på mer förklarade jag att The Business Owner’s Definitive Guide to Captive Insurance Companies var mitt försök att fortsätta att utveckla mitt hantverk och hjälpa min publik att lära sig mer. När jag förklarade mitt resonemang slog det mig att kärnan i den fråga som Steven Risso ställde var samma sak som jag frågade mig själv om de andra deltagarna i programmet. Varför gör vi det här?
Som ofta är fallet när jag har något på hjärtat som jag måste bearbeta, lämnade jag middagen och gick på en kvällspromenad. Jag korsade campus, gick längs Charles River, återupptäckte Public Gardens, skar genom Boston Common och stannade slutligen framför min gamla lägenhet på Boylston Street från min tid på juristlinjen. Jag stirrade upp genom fönstret på femte våningen in i det 352 kvadratmeter stora utrymme som jag en gång kallade mitt hem. Jag stod där och mindes de tidiga morgonstudierna av fallstudier och de slitsamma dagarna i klassen enligt den sokratiska metoden.
Där stod jag, alla dessa år senare, med en törst efter lärande som ännu inte hade släckts. Faktum är att min aptit bara fortsätter att växa. Det gör också mitt behov av att uppmuntra andra att fortsätta att lära sig. Vare sig det handlar om att skicka mina söner på läger för att lära sig färdigheter för livet utomhus, att lära min dotter att ta sina första steg eller att skicka mina medarbetare tillbaka till skolan för att få avancerade examina inom allt från riskhantering, personalresurser eller försäkringar, så är det min övertygelse att alla ska kunna njuta av och uppskatta kärleken till att lära sig.
Jag återvände tillbaka till campus för att slå mig till ro för kvällen, för att informera om mina ärenden för morgonen därpå och för att förbereda mig för vår första gruppstudiemötesperiod. När jag gick i korridoren till mitt studentrum passerade jag Steven Risso. Han höll ett block med papper, en handfull gula överstrykningspennor och en pärm full av fall, han log och sa: ”Jag älskar att vara här, det får mig att vilja bli en bättre ledare, det får mig att vilja bli en bättre människa.”