”A Ritual To Read to Each Other” av William Stafford är en dikt med fem strofer som är uppdelad i grupper om fyra rader, eller kvatrainer. Dikten följer inte ett perfekt rimschema, i stället finns det halv- och helrim som förekommer på andra och fjärde raden i varje strof. Ett bra exempel finns i den första strofen med orden ”are” och ”star”. Dessutom bör man lägga märke till de halv- eller snedställda rim som finns mellan ”talk” och ”dark”.
Dikten följer inte ett specifikt metermönster, även om Stafford har valt att hålla raderna ungefär lika långa. Majoriteten av verserna innehåller någonstans mellan elva och tretton stavelser. De verkar också strukturellt likartade på sidan.
”A Ritual to Read to Each Other” skrevs som både en varning och en påminnelse för dem som befinner sig i relationer om de faror som ligger i att undanhålla känslor. Det är lätt att föreställa sig, särskilt med hjälp av titeln, hur dessa verser skulle kunna läsas rituellt eller regelbundet. Du kan läsa hela dikten här.
Resumé av A Ritual To Read to Each Other
”A Ritual To Read to Each Other” av William Stafford talar om att uppnå en värld där relationerna alltid är sunda, balanserade och fördelaktiga.
Dikten börjar med att talaren föreställer sig ett scenario där han inte känner sina lyssnare och de inte känner honom. Om detta var fallet mellan dem, eller mellan vilket annat par som helst i en relation, finns det en chans att de ”missar stjärnan”. Ens chans att skapa ett tillfredsställande liv kan lätt glida iväg om man följer ”fel gud”.
Han fortsätter att beskriva hur relationer faller sönder genom explosionen av barndomsupplevelser och den likgiltiga ”axelryckningen”. Dessa saker kan undvikas om man bara är villig att göra sin egen väg. Dikten avslutas med att talaren ber alla som lyssnar på diktens text att göra sina ”signaler” tydliga för varandra. Människor bör hjälpa varandra genom livets ”djupa” mörker.
Analys av A Ritual to Read to Each Other
Stanza ett
I den första strofen i detta stycke erbjuder talaren början på ett scenario. Denna möjliga situation tjänar som grund för resten av texten. Det är en möjlighet som djupt oroar talaren och som han har ägnat mycket tid åt att fundera över.
Han beskriver en värld där lyssnaren inte vet vilken ”typ av person” han är. Då vet han i sin tur inte heller vilken ”typ av person” lyssnaren är. Dessa första rader tycks endast hänvisa till ett specifikt förhållande, så är dock inte fallet. Allteftersom dikten fortskrider blir det tydligt att talaren lägger fram en ”ritual” som borde tilltala alla.
Om han och lyssnaren inte känner varandra kan ”mönstret” för ”andra… råda i världen”. Denna märkliga fras bryts ner till att betyda något ganska enkelt. Han vill inte att hans relation ska definieras av vad andra säger. De får inte låta sig distraheras av ”fel gud” eller fel impuls. Att följa denna impuls kan leda till katastrof i deras förhållande. De två skulle kunna ”missa stjärnan” eller sin chans att skapa ett lyckat förhållande.
Den andra strofen
I den andra kvatrainen fortsätter talaren att genom en utvidgad metafor beskriva hur ett misstag skulle se ut. Det börjar med ”många små svek i sinnet”. Dessa odefinierade, negativa ögonblick förvärras av ”en axelryckning”. De två första raderna visar en kombination av olika typer av nonchalans. Staffords talare ser dessa som det som kan utlösa ”rop”.
Ett förflutet, såsom ”barndomens misstag” kan lätt komma upp till ytan. Även om man inte har för avsikt att starta en konflikt kan känslorna lätt
storma…ut för att leka genom den trasiga vallen.
Talaren jämför det mänskliga sinnet med en damm. Det kan hålla kvar många olika trauman, åtminstone fram till en viss punkt.
Strof tre
I den tredje strofen fortsätter Stafford att använda sig av metaforer i ett försök att få fram sin talares poäng. Han beskriver ett ögonblick då,
Elefanter paraderar och håller i varandras svansar.
Detta är den typ av tanklöst ”följande” som talaren ogillar. Det relaterar direkt till raderna i första strofen som talar om att man söker sig till fel gud. Han säger att om man följer tanklöst, och sedan ”vandrar man”, så kommer ”cirkusen inte att hitta parken”. Ingen kommer att kunna komma dit de ville om de inte kan välja sin egen väg. Den ledande elefanten styrde hela paraden fel.
I den andra raden beskriver talaren samma typ av tankesätt. Den här gången dock med fokus på de mentala och moraliska aspekterna. Han talar om att han ser något men inte kan veta vad det är. Detta är ett fel av samhället som har gett människor en oförmåga att se bortom det som finns rakt framför dem.
Strof fyra
Den fjärde strofen markerar en förändring i berättandet. Istället för att tala vagt till en odefinierad publik, smalnar talaren av sitt fokus i ett försök att komma fram till en slutsats. Han konstaterar att han talar direkt ”till en röst, till något skuggigt”. Denna röst befinner sig i ens kropp i ett område som är både ”avlägset” och ”viktigt”.
Han erkänner att det är lätt att ”lura varandra”. Många frestas och ger efter för att göra det varje dag. Talaren ber oss att i stället ”ta hänsyn” till varandra. Om detta inte sker kan ”vårt gemensamma liv” vandra iväg och gå vilse. Varje person har ett inflytande på dem de kommer i kontakt med och ”vi” bör alla göra det bästa ”vi” kan för att göra detta inflytande gott.
Stans fem
I de sista fyra raderna av ”A Ritual To Read to Each Other” beskriver talaren vilka fördelarna kommer att vara med att agera på ett mer positivt sätt. Han säger att det kommer att göra det möjligt för en att inse vikten av att människor är ”vakna”. Som tidigare nämnts bör de inte följa med i blindo.
Om man inte är vaken och verkligen kan se vad som händer i världen kan en,
brytande replik avskräcka dem tillbaka till sömnen;
Det är lätt att dras tillbaka in i ett känt sätt att leva. Att vara en del av mängden är lättare än att söka sin egen väg. ”Vi” kan underlätta varandras resor genom livet genom att göra våra ”signaler” tydliga. De ord som sägs till varandra bör tränga igenom mörkret. Det är så ”djupt” att ”vi” behöver all hjälp vi kan få.