I USA har både forskare och allmänheten blivit konditionerade att betrakta mänskliga raser som naturliga och separata uppdelningar inom den mänskliga arten baserade på synliga fysiska skillnader. I och med den stora expansionen av den vetenskapliga kunskapen under detta århundrade har det dock blivit tydligt att mänskliga populationer inte är entydiga, klart avgränsade, biologiskt distinkta grupper. Bevis från genetiska analyser (t.ex. DNA) visar att den största fysiska variationen, ca 94 %, finns inom så kallade rasgrupper. Konventionella geografiska ”rasgrupper” skiljer sig från varandra endast i ungefär 6 % av sina gener. Detta innebär att det finns en större variation inom ”rasgrupper” än mellan dem. I angränsande populationer finns det mycket överlappning av gener och deras fenotypiska (fysiska) uttryck. Under historiens gång har olika grupper som kommit i kontakt med varandra korsat varandra närhelst de kommit i kontakt med varandra. Det fortsatta utbytet av genetiskt material har upprätthållit hela mänskligheten som en enda art.
Fysiska variationer i en viss egenskap tenderar att uppstå gradvis snarare än abrupt över geografiska områden. Och eftersom fysiska egenskaper ärvs oberoende av varandra kan man inte förutsäga förekomsten av andra egenskaper om man känner till omfattningen av en egenskap. Hudfärgen varierar till exempel i stor utsträckning från ljus i de tempererade områdena i norr till mörk i de tropiska områdena i söder; dess intensitet är inte relaterad till näsans form eller hårets struktur. Mörk hud kan förknippas med frissigt eller kinky hår eller lockigt eller vågigt eller rakt hår, som alla förekommer hos olika ursprungsbefolkningar i tropiska områden. Dessa fakta gör att alla försök att fastställa skiljelinjer mellan biologiska populationer blir både godtyckliga och subjektiva.
Historisk forskning har visat att idén om ”ras” alltid har haft fler betydelser än enbart fysiska skillnader; i själva verket har fysiska variationer inom den mänskliga arten ingen annan betydelse än de sociala som människor lägger på dem. I dag hävdar forskare inom många områden att ”ras”, så som det uppfattas i USA, var en social mekanism som uppfanns under 1700-talet för att hänvisa till de befolkningar som sammanfördes i det koloniala Amerika: engelsmännen och andra europeiska nybyggare, de erövrade indianfolken och de afrikanska folk som fördes hit för att tillhandahålla slavarbete.
Från början var detta moderna begrepp ”ras” modellerat efter ett gammalt teorem om den stora kedjan av varande, som ställde upp naturliga kategorier på en hierarki som upprättats av Gud eller naturen. Således var ”ras” ett klassificeringssätt som var specifikt knutet till folken i den koloniala situationen. Den innefattade en växande ideologi om ojämlikhet som utformades för att rationalisera européernas attityder och behandling av de erövrade och förslavade folken. Särskilt under 1800-talet använde slaveriets förespråkare ”ras” för att rättfärdiga slaveriets bevarande. Ideologin förstorade skillnaderna mellan européer, afrikaner och indianer, upprättade en rigid hierarki av socialt exklusiva kategorier som underströk och förstärkte ojämlika rang- och statusskillnader, och tillhandahöll en rationalisering som gick ut på att ojämlikheten var naturlig eller gudabenådad. De olika fysiska egenskaperna hos afroamerikaner och indianer blev markörer eller symboler för deras statusskillnader.
I samband med att de byggde upp det amerikanska samhället skapade ledarna bland de europeiska amerikanerna de kulturella/beteendemässiga egenskaper som förknippades med varje ”ras”, och kopplade överlägsna egenskaper till européer och negativa och underlägsna egenskaper till svarta och indianer. Många godtyckliga och fiktiva föreställningar om de olika folken institutionaliserades och förankrades djupt i det amerikanska tänkandet.
Tidigt under 1800-talet började de växande vetenskapsområdena spegla allmänhetens medvetenhet om mänskliga skillnader. Skillnaderna mellan de ”rasliga” kategorierna projicerades till sin största extremitet när argumentet framfördes att afrikaner, indianer och européer var skilda arter, där afrikanerna var de minst mänskliga och taxonomiskt sett närmare aporna.
Utomatiskt nog spreds ”ras” som ideologi om mänskliga skillnader därefter till andra delar av världen. Det blev en strategi för att dela upp, rangordna och kontrollera koloniserade människor som användes av kolonialmakter överallt. Men den var inte begränsad till den koloniala situationen. Under senare delen av 1800-talet användes den av européer för att rangordna varandra och för att rättfärdiga sociala, ekonomiska och politiska ojämlikheter mellan deras folk. Under andra världskriget tillämpade nazisterna under Adolf Hitler den utvidgade ideologin om ”ras” och ”rasskillnader” och förde dem till ett logiskt slut: utrotningen av 11 miljoner människor av ”lägre raser” (t.ex. judar, zigenare, afrikaner, homosexuella och så vidare) och andra obeskrivliga brutaliteter i Förintelsen.
”Ras” utvecklades således som en världsåskådning, en samling fördomar som förvränger våra föreställningar om mänskliga skillnader och gruppbeteenden. Rasföreställningar utgör myter om mångfalden inom den mänskliga arten och om förmågor och beteenden hos människor som homogeniserats till ”ras”-kategorier. Myterna smälte samman beteende och fysiska egenskaper i allmänhetens medvetande, vilket försvårar vår förståelse av både biologiska variationer och kulturella beteenden genom att antyda att båda är genetiskt betingade. Rasmyter har inget samband med verkligheten när det gäller mänskliga förmågor eller beteenden. Vetenskapsmännen finner idag att förlitandet på sådana folkliga föreställningar om mänskliga skillnader i forskningen har lett till oräkneliga fel.
I slutet av 1900-talet förstår vi nu att mänskligt kulturellt beteende är inlärt, betingat hos spädbarn från och med födseln, och att det alltid är föremål för modifiering. Ingen människa föds med en inbyggd kultur eller ett inbyggt språk. Våra temperament, dispositioner och personligheter, oberoende av genetiska anlag, utvecklas inom ramen för uppsättningar av betydelser och värderingar som vi kallar ”kultur”. Studier av inlärning och beteende hos spädbarn och i den tidiga barndomen vittnar om att våra kulturer verkligen formar vilka vi är.
Det är en grundläggande grundsats i antropologisk kunskap att alla normala människor har förmågan att lära sig vilket kulturellt beteende som helst. Den amerikanska erfarenheten med invandrare från hundratals olika språkliga och kulturella bakgrunder som har tillägnat sig någon version av den amerikanska kulturens egenskaper och beteenden är det tydligaste beviset på detta faktum. Dessutom har människor av alla fysiska variationer lärt sig olika kulturella beteenden och fortsätter att göra det när moderna transporter förflyttar miljontals invandrare runt om i världen.
Hur människor har accepterats och behandlats inom ramen för ett visst samhälle eller en viss kultur har en direkt inverkan på hur de presterar i det samhället. Den ”rasistiska” världsbilden uppfanns för att tilldela vissa grupper en evig låg status, medan andra fick tillgång till privilegier, makt och rikedom. Tragedin i Förenta staterna har varit att den politik och de metoder som härrör från denna världsåskådning lyckades alltför väl med att skapa ojämlika befolkningar bland européer, infödda amerikaner och människor av afrikansk härkomst. Med tanke på vad vi vet om normala människors förmåga att uppnå och fungera inom vilken kultur som helst, drar vi slutsatsen att dagens ojämlikheter mellan så kallade ”rasgrupper” inte är konsekvenser av deras biologiska arv utan produkter av historiska och samtida sociala, ekonomiska, utbildningsmässiga och politiska omständigheter.
.