En ivrig musikstudent är imponerad av en berömd musikers utmärkta prestationer och frågar honom om han också kan bli en stor artist. Musikern svarar i form av råd och tips att det är säkert möjligt, men bara med stöd av en rigorös och sträng övning i minst tjugo år.
I själva verket är övning nyckeln till att framgångsrikt uppnå alla mål i livet och i ännu högre grad när man beträder den väg som leder till moksha. Det är grunden för alla yogor, inklusive karma, bhakti, dhyana, jnana osv, påpekade Swami Tejomayananda i en föreläsning. Krishna benämner detta som ”abhyasa yoga”.
Den mest betydelsefulla händelsen i varje jivatmas liv är dödsögonblicket, då atma, vars verkliga väsen är dess odödlighet, fortsätter sin resa efter en viss tids vistelse i en viss kropp. Om man i det ögonblicket har turen att minnas Herren är man säker på att nå honom, eller nå hans bhava, är Krishnas försäkran.
Härav följer att Herren ensam är målet och bör vara det enda föremålet för meditation.
Detta förslag, även om det är tilltalande och till synes enkelt, förutsätter en livstid av sadana. Det krävs enorma ansträngningar för att kuva det okontrollerbara sinnet som fladdrar mellan otaliga objekt och tankar. Om inte sinnet genomsyras av Gud från de tidiga stadierna i ens liv kan det inte vara möjligt att bara tänka på Gud i sista stund.
Det finns en berättelse i Bhagavata Purana om en kung som hade säkrat en gåva från gudarna och som ville veta hur länge han skulle leva på jorden. Han fick veta att han bara hade två timmars liv kvar och han bestämde sig för att meditera på Gud. Även om han försökte hårt att göra det kan man undra om hans ansträngningar var effektiva. Skulle hans sinne kunna motstå de medfödda distraktionerna och tendenserna under hans livstid på bara två timmar?