Kvinnliga konstnärer på 1800-taletRedigera
I takt med att utbildningsmöjligheterna ökade på 1800-talet blev kvinnliga konstnärer delaktiga i professionella företag och grundade egna konstföreningar. Konstverk skapade av kvinnor ansågs vara underlägsna, och för att hjälpa till att övervinna den stereotypen blev kvinnorna ”alltmer högljudda och självsäkra” när det gällde att främja kvinnors arbete, och blev på så sätt en del av den framväxande bilden av den utbildade, moderna och friare ”nya kvinnan”. Konstnärer ”spelade då en avgörande roll för att representera den nya kvinnan, både genom att teckna bilder av ikonen och genom att exemplifiera denna framväxande typ genom sina egna liv.”
UtbildningRedigera
Med början 1859 studerade Alcott konst vid School of the Museum of Fine Arts i Boston. May Alcott besökte Paris, studerade vid Académie Julian 1870 och ställde ut i båda städerna samt på andra håll i USA och i London. Hon målade främst blommor, men gjorde också utmärkta kopior av verk av J.M.W. Turner. Hon studerade konstanatomi för William Rimmer i Boston och studerade även för bland andra William Morris Hunt, Krug, Vautier och Müller. Hon lärde ut konst till den unge Daniel Chester French.
Hon studerade i Paris, London och Rom under tre Europaresor 1870, 1873 och 1877, som möjliggjordes genom att hennes syster Louisas bok Little Women publicerades 1868. Hon reste på minst en av resorna tillsammans med Alice Bartlett och sin syster Louisa May, där hon ”kom till sin rätt som konstnär”. Hon studerade skulptur, skissande och målning. I Europa fann hon att kvinnor hade större utbildningsmöjligheter än i USA, men konstakademierna tillät inte kvinnor att måla levande nakenmodeller. Därför studerade hon för Krug, som lyckades göra det möjligt för både manliga och kvinnliga studenter att måla levande modeller.
Alcott hade illustrerat den första upplagan av Little Women, till ett negativt kritiskt mottagande. De tidiga illustrationerna gjordes före hennes resor till och studier i Europa.
KarriärEdit
Efter att ha studerat i Paris delade hon därefter sin tid mellan Boston, London och Paris. Hennes styrka var som kopist och som målare av stilleben, antingen i olja eller akvarell. Hennes framgångar som kopist av Turner var sådana att hon fick beröm av John Ruskin och säkrade antagandet av några av hennes verk för eleverna att kopiera vid South Kensington schools i London.
Hon publicerade Concord Sketches med ett förord av sin syster Louisa May (Boston, 1869). Efter att ha studerat i Europa hade hon blivit ”en fulländad konstnär” på 1870-talet, och hennes arbeten under den tiden uppvisade en markant förbättring jämfört med de tidigare illustrationerna till Little Women och den ”finurliga” skildringen av Walden Pond i Concord Sketches. Hennes verk efter de europeiska studierna och exponeringen för stora konstverk återspeglade ”en säkrare hand, ett klarare fokus och en bredare vision av världen”.
Hon skapade planen och utrustade 1875 en ateljé för ett konstcentrum i Concord för att stödja och främja framväxande konstnärer.
År 1877 var hennes stilleben den enda målning av en amerikansk kvinna som ställdes ut i Parissalongen, och valdes ut framför Mary Cassatts verk. Hon gjorde porträtt och målningar av utomhusscener, vissa med orientalisk prägel. John Ruskin berömde hennes kopior av J.M.W. Turner och kallade henne ”den främsta kopisten av Turner i sin tid”. Hennes styrka var att kopiera och måla stilleben i olja och akvarell, och hon målade många paneler med blommor på svart bakgrund. En tavla med gullris som hon gav till grannen/mentorn Ralph Waldo Emerson hänger fortfarande i hans arbetsrum. Flera kan också ses i Orchard House i Concord.
Hon bodde i London och studerade landskapskonst när hon träffade Ernest Nieriker. Paret gifte sig den 22 mars 1878 i London. Äktenskapet uppges av författarna Eiselein och Phillips ha ägt rum trots hennes familjs motvilja. Louisa Alcott däremot kallade dagen för en ”lycklig händelse” och beskrev Ernest som en stilig, kultiverad och framgångsrik ”öm vän”. Vidare ”May är gammal nog att välja själv och verkar så lycklig i det nya förhållandet att vi inte har något att säga emot det”. May var 38 år gammal och Ernest Nieriker en 22-årig schweizisk tobakshandlare och violinist. Ernest stödde Mays artistkarriär och hade hjälpt henne genom moderns död den 25 november 1877, och de förlovade sig i februari 1878. Paret reste på smekmånad i Le Havre och bodde sedan i Meudon, en förort till Paris, där hon huvudsakligen bodde efter giftermålet.
Året därpå gjorde hon målningen La Négresse, som ställdes ut på Parissalongen, ”vad som skulle kunna bedömas som hennes mästerverk” i hennes karriär. Det är en realistisk målning av en svart kvinna som skildrar hennes unika individualitet utan att vara romantisk eller erotisk.
I sina brev till familjemedlemmar uttryckte May sin lycka över det gifta livet som konstnär i Paris.
I sin bok Stuying Art Abroad, and How to do it Cheaply (Boston 1879) gav hon följande råd:
”Det finns ingen konstvärld som Paris, inga målare som fransmännen och inget incitament till bra arbete som är likvärdigt med det som finns i en ateljé i Paris.”