Abjatar var den ende av prästerna som undkom från Sauls (regerade ca 1020-1000 f.v.t.) massaker i Nob, då hans far och prästerna i Nob dödades på Sauls order. Han flydde till David (som regerade ca 1003-970 f.v.t.) i Keila och tog med sig efoden och andra prästerliga prydnadsföremål (1 Samuelsboken 22:20 f., 23:6, 9). Rabbinsk litteratur som kopplade samman den senare utrotningen av Davids manliga ättlingar med prästerna i Nob, kopplar också samman överlevnaden av Davids ättling Joas med Abjatars överlevnad (Sanh. 95b).
Abjatar anslöt sig till David, som då befann sig i Adullams grotta (1 Samuelsboken 22:20-23; 23:6). Han stannade kvar hos David och blev präst i det parti som han var ledare för (1 Samuelsboken 30:7). Han var till stor nytta för David, särskilt vid tiden för Absaloms uppror (2 Samuelsboken 15:24, 29, 35, 20:25).
När David besteg Juda tron utsågs Ebjatar till överstepräst (1 Krönikeboken 15:11; 1 Kungaboken 2:26) och till ”kungens rådgivare” (1 Krönikeboken 27:33-34). Under tiden hade Zadok, av Eleazars hus, utsetts till överstepräst. En annan version säger att han var medpräst tillsammans med Zadok under kung David. Dessa utnämningar fortsatte att gälla fram till slutet av Davids regeringstid. I 1 Kungaboken 4:4 finner man att Zadok och Abjatar agerade tillsammans som präster under Salomo.
Abjatar avsattes (det enda historiska exemplet på avsättning av en överstepräst) och förvisades till sitt hem i Anatot av Salomo (1 Kungaboken 1:22, 26), eftersom han deltog i försöket att upphöja Adonia till tronen i stället för Salomo (1 Kungaboken 1:7, 19, 25). Prästerskapet övergick således från Itamars hus (1 Samuelsboken 2:30-36; 1 Kungaboken 1:19; 2:26, 27) till Eleazars hus.