”Abort orsakar inga psykiatriska skador, men påståendet att det gör det är en viktig strategi för anti-abortrörelsen, som har övertygat många människor i USA”, säger den tidigare APA-ordföranden Nada Stotland, MD, MPH.
”Så om det inte var en psykiatrisk fråga tidigare så är det definitivt en nu, och vi psykiatriker har en skyldighet att känna till det”, tillade hon.
En av tre kvinnor i det här landet kommer att ha gjort abort vid 45 års ålder. I hela världen slutar en av fem graviditeter i abort, enligt Guttmacherinstitutets rapporter från 2008. Årliga uppskattningar är 1,2 miljoner aborter i USA och 42 miljoner globalt.
De viktigaste skälen till att göra abort som nämns i rapporten är bland annat att man inte har råd med ett barn, att det påverkar arbetet, skolan eller förmågan att ta hand om andra anhöriga, att man inte vill vara ensamstående förälder, att man har problem med sitt äktenskap eller sin partner och att man är orolig för att vara ansvarig för andra.
Frågor om psykisk hälsa
Diskussionen om de psykiska konsekvenserna av framkallad abort har intensifierats.
Till exempel hävdar Elliot Institute, grundat av David C. Reardon, PhD, att kvinnor som gjort abort är benägna att drabbas av aborttraumatiseringssyndromet och löper en ökad risk för missbruk, klinisk depression, sömnstörningar och självmord, och att deras barn är benägna att få beteendeproblem.1
Den amerikanska psykologföreningens arbetsgrupp för psykisk hälsa och abort, som nyligen samlade in, undersökte och sammanfattade den mest aktuella vetenskapliga forskningen om psykisk hälsa och abort, står emot dessa påståenden. I arbetsgruppens rapport från 2008 drogs slutsatsen att ”bland kvinnor som gör en enda laglig abort i första trimestern av en oplanerad graviditet av icke-terapeutiska skäl är de relativa riskerna för psykiska hälsoproblem inte större än riskerna för kvinnor som föder en oplanerad graviditet. ”2
När lagförslag lades fram i den lagstiftande församlingen där man hävdade att aborter orsakar betydande och långvariga psykiska skador, vittnade Stotland om att sådana påståenden strider mot de vetenskapliga bevisen. I sitt vittnesmål 2004 inför en underkommitté för hälsa i representanthuset, som undersökte kvinnors psykiska hälsa efter graviditeten, sade hon till ledamöterna: ”Aborttraumasyndrom existerar inte i den psykiatriska litteraturen och erkänns inte som en psykiatrisk diagnos.”
Högsta domstolen utfärdade 2007 ett 5-4-beslut som förbjöd en typ av abort i sen tid. Majoritetsutlåtandet sade: ”Vissa kvinnor kan komma att ångra sitt val att avbryta det spädbarnsliv de en gång skapat och upprätthållit. Allvarlig depression och förlust av uppskattning kan följa.”
Som svar skrev Stotland till New York Times och anklagade Högsta domstolen för att ”ersätta medicinsk vetenskap med politisk propaganda” och att ”noggrann forskning visar att det inte finns något orsakssamband mellan aborter och psykiska sjukdomar”.”
På APA-symposiet sade Stotland, som tidigare var vice ordförande för den nationella organisationen Lamaze för förberedda förlossningar, att det är två olika saker som pågår.
”Den ena är att ha en religiös, moralisk övertygelse om huruvida något är rätt eller fel. . . Den andra har att göra med vetenskapliga data och forskning. Jag känner mycket starkt för missbruket av psykiatriska termer och påståendet att icke-data är data”, sade hon.
Abortionsstudier
En annan föredragshållare vid APA-symposiet, Gail Robinson, MD, professor i psykiatri och obstetrik och gynekologi vid University of Toronto och föreståndare för programmet för kvinnors psykiska hälsa vid University Health Network, fokuserade på de studier som undersökt sambandet mellan abort och kvinnors psykiska hälsa. En mer omfattande artikel är planerad att publiceras i augustinumret av Harvard Review of Psychiatry.
Robinson identifierade metodologiska problem i studier som används för att stödja påståenden om att inducerad abort leder till ett aborttraumatiskt syndrom eller en psykiatrisk störning. Hon jämförde sedan dessa studier med andra som undvek dessa metodologiska fel.
De giltiga kontrollerna för kvinnor som gör abort bör vara kvinnor med oönskade graviditeter som tvingas bära ut dem, sade Robinson. De få studier som har inkluderat denna jämförelse visade att i allmänhet hade gruppen som genomförde till terminen dåliga resultat för både mödrar och barn.
Vi måste ifrågasätta varför en kvinna överhuvudtaget skulle göra abort och göra skillnad mellan aborter i första och andra trimestern, tillade Robinson. Det kan finnas flera anledningar till att kvinnor dröjer till andra trimestern, eventuellt relaterade till tillgång eller ambivalens. Om man blandar ihop de två grupperna blir resultaten troligen otydliga.
Andra frågor är bland annat om graviditeten är önskad, om aborten begärs på grund av att kvinnan har utsatts för våld, våldtäkt eller incest, om hon tvingas av andra att göra abort, om hon har gjort en tidigare abort och vilka typer av resurser och stöd som finns tillgängliga för henne.
Ansatser om att abort orsakar psykisk ohälsa innebär ofta att man inte tar hänsyn till kvinnans psykiska hälsa innan hon gör abort, sade Robinson.
”Om du har psykiatriska problem i förväg kommer en abort inte att bota dem, men att föda barnet kommer inte heller att bota dem”, sade Robinson. ”Så den största förutsägelsen för ångest efteråt är psykiatrisk ångest i förväg, och många studier tittar inte ens på detta.”
Robinson nämnde även flera andra metodologiska problem:
– Många av studierna använde sig av stora datamängder, men de medicinska journalerna innehåller inte information om relevanta nyckelvariabler, till exempel kvinnans psykiska sjukdomshistoria eller anledningar till att hon vill ha abort.
– Vissa studier använder snedvridna kliniska urval – kvinnor som samlas för att berätta för varandra hur eländigt de kände sig och hur alla problem i deras liv beror på att de gjort abort.
– Vissa studier förväxlar känslor med psykiatrisk sjukdom. Vissa kvinnor kan uppleva sorg, sorg och ånger efter en abort, men det betyder vanligtvis inte psykiatrisk sjukdom.
– Många av studierna är retrospektiva, och perspektiven kan förändras med tiden på grund av ingripande händelser, inklusive äktenskap, fertilitetsproblem och barnafödande.
– Vissa långtidsstudier tillskriver alla negativa konsekvenser i en kvinnas liv till att hon har gjort abort.
– Vissa studier misslyckas med att ta upp effekterna av socialt tryck och felaktig information på den psykiska hälsan hos kvinnor som gör abort, t.ex. att konfronteras med demonstranter utanför en abortklinik eller att få veta att det medicinska ingrepp de ska genomgå med stor sannolikhet kommer att orsaka psykiska och fysiska problem.
Exempel på studier
I sin genomgång av studier med metodologiska problem diskuterade Robinson Cougles och kollegors arbete3 . Dessa forskare jämförde uppgifter om kvinnor från National Longitudinal Survey of Youth som upplevde sin första graviditetshändelse (abort eller förlossning) mellan 1980 och 1992. Åtta år senare var det i genomsnitt 65 procent mer sannolikt att kvinnor vars första graviditet slutade med abort löper hög risk att drabbas av klinisk depression än kvinnor vars graviditet resulterade i en förlossning, efter kontroll av ålder, ras, civilstånd, skilsmässohistoria, inkomst, utbildning och psykologiskt tillstånd före graviditeten.
Däremot undersökte Schmiege och Russo4 samma data och analyserade ett stort antal variabler med hjälp av mycket mer rigida metodologiska kriterier, sade Robinson. De fann liknande poäng för depression i förlossnings- och abortgrupperna: 28,6 % av dem i förlossningsgruppen hade hög risk för depression jämfört med 24,8 % i abortgruppen.
Robinson nämnde ytterligare två studier som undvek viktiga metodologiska fel. Zabin och medarbetare5 studerade unga, underpriviligierade flickor i innerstaden som blev gravida och följde dem i två år. De som avbröt sin graviditet hade bättre resultat (t.ex. avslutade gymnasiet, hade det bättre ekonomiskt) än de som födde barn.
Major och medarbetare6 följde 882 kvinnor som fick en abort i första trimestern för en oönskad graviditet, 442 av dem i två år. Tidigare psykisk hälsa undersöktes som en prediktor för psykologiska reaktioner efter abort. Två år efter aborten var 301 av 418 kvinnor (72 %) nöjda med sitt beslut. 306 av 441 (69 %) sa att de skulle göra abort igen. Sex av 442 (1 %) rapporterade posttraumatiskt stressyndrom. Depression före graviditeten var en riskfaktor för depression, lägre självkänsla och mer negativa abortspecifika resultat två år efter abort.
Robinson drog slutsatsen: ”Studierna med negativa resultat är mycket, mycket bristfälliga. Det finns inga bevis för att det så kallade aborttraumasyndromet existerar. Tyvärr bestäms den offentliga politiken ofta utifrån antaganden och förutfattade meningar snarare än utifrån forskning.”
Referenser1. Elliot Institute. Elliot Institute: Vårt uppdrag och vår verksamhet. Forskning efter abort, utbildning och rådgivning. http://www.afterabortion.org/Resources/Our_Mission_and_Ministry_Brochure.pdf). Tillgänglig den 25 juli 2009.
2. American Psychiatric Association. Rapport från APA:s arbetsgrupp för psykisk hälsa och abort. http://www.apa.org/releases/abortion-report.pdf. Tillgänglig den 25 juli 2009.
3. Cougle JR, Reardon DC, Coleman PK. Depression i samband med abort och förlossning: en långsiktig analys av NLSY-kohorten. Med Sci Monit. 2003;9: CR105-CR112.
4. Schmiege S, Russo NF. Depression och oönskad första graviditet: longitudinell kohortstudie. BMJ. 2005;331:1303.
5. Zabin LS, Hirsch MB, Emerson MR. När ungdomar i städer väljer abort: effekter på utbildning, psykologisk status och efterföljande graviditet . Fam Plann Perspect. 1989;21:248-255.
6. Major B, Cozzarelli C, Cooper ML, et al. Psychological responses of women after first-trimester abortion. Arch Gen Psychiatry. 2000;57:777-784.