Absolut och relativ betygsättning

Bedömning är ett begrepp som nästan ingen lärare är överens om. Vissa anser att man ska inkludera ansträngning medan andra anser att endast prestation ska beaktas. Vissa tror på många A:n medan andra anser att A:n bör vara sällsynta.

I det här inlägget kommer vi att titta på absolut och relativ betygsättning och hur dessa två idéer kan tillämpas i en akademisk miljö.

Absolut betygsättning

Absolut betygsättning innebär att läraren i förväg specificerar standarderna för prestationen. En vanlig absolut betygsskala skulle till exempel vara

A = 90-100
B = 80-89
C = 70-79
D = 60-69
F = 0-59

Varje poäng som eleven får är hans betyg. Det görs inga justeringar av betyget. Till exempel, om alla får ett resultat mellan 90-100 får alla ett ”A” eller om alla får ett resultat under 59 får alla ett ”F”. Den absoluta karaktären hos absolut betygsättning gör den oflexibel och begränsande för unika situationer.

Relativ betygsättning

Relativ betygsättning gör det möjligt för läraren att tolka resultaten av en bedömning och fastställa betyg baserat på elevens prestation. Ett exempel på detta är betygsättning ”på kurvan”. I detta tillvägagångssätt tvingas betygen från en bedömning att passa in i en ”klockkurva” oavsett hur fördelningen ser ut. Ett hårt betyg enligt kurvan skulle se ut på följande sätt:

A = De bästa 10 % av eleverna
B = Nästa 25 % av eleverna
C = Mellan 30 % av eleverna
D = Nästa 25 % av eleverna
F = De nedersta 10 % av eleverna

Om hela klassen hade ett resultat på en tentamen som låg mellan 90 och 100 % skulle en relativ betygsättning alltså fortfarande skapa en fördelning som är balanserad. Huruvida detta är rättvist eller inte är en annan diskussion.

En del lärare delar upp klassens betyg i kvartiler med en spridning från A-D. Andra använder det högsta betyg som en enskild elev har uppnått som A-betyg och betygsätter andra elever utifrån den bästa elevens prestation.

Det finns tillfällen då institutionerna skulle fastställa policyn för relativ betygsättning. På en forskarskola kan man till exempel se följande betygsskala.

A = topp 60 %
B = nästa 30 %
C = nästa 10 %
D, F = borde aldrig hända

Filosofin bakom detta är att på en forskarskola är alla studenter utmärkta, så betygen borde vara bättre. Att få ett ”C” är detsamma som att få ett ”F”. Att få ett ”D” eller ”F” leder ofta till att man blir avstängd från programmet.

Bedömningsfilosofi

Det kommer aldrig att råda enighet om hur man ska sätta betyg. Att komma från olika bakgrunder gör detta till en utmaning. Vissa kulturer anser till exempel att läraren ska förbereda eleverna inför prov medan andra inte gör det. Vissa kulturer tror på självbedömning medan andra inte gör det. Vissa kulturer tror på ett massivt summativt prov medan andra inte gör det

Det är dessutom många som tror att betyg är objektiva när det finns få belägg för detta i den akademiska forskningen. En lärare som tror att eleverna är lågpresterande ger sådana betyg även om eleverna är högpresterande.

Det rimligaste tillvägagångssättet är därför att en skola diskuterar betygspolicy och lägger fram skolans tillvägagångssätt för betygsättning för att minska förvirringen även om det inte minskar frustrationen.

.