Ett acehnesiskt par ses med mannen omgjordad med en Rencong-kniv, omkring 1939.
Arkeologiska bevis för de tidigaste invånarna i Aceh är från pleistocenåldern, där de levde på Acehs västkust (Langsa och Aceh Tamiang Regency-regionen) och de uppvisade Australomelanesoida egenskaper. De levde huvudsakligen av fisk och skaldjur, särskilt olika typer av skaldjur, samt av landdjur som grisar och noshörningar. De hade redan använt eld och begravde kroppar med vissa ritualer.
Migrationen av de inhemska stammarna, Mantir-folket och Lhan-folket (Proto-Malay), samt Chams, Malajer och Minangkabau-folket (Deutero-Malay) som anlände senare, bildade pribumi-befolkningen i Aceh. Utländsk etnicitet, särskilt indier, samt en liten del araber, perser, turkar och portugiser ingår också i det acehska folket. Acehs strategiska läge på norra spetsen av ön Sumatra har under tusentals år blivit en tillflyktsort och en plats där olika folkgrupper har gift sig med varandra, nämligen de som befinner sig på sjöhandelsvägen från Mellanöstern till Kina.
Inhemska sydostasiatiska folkRedigera
Anonym portugisisk illustration från 1540 från Códice Casanatense, som föreställer acehese. Inskriptionen lyder: ”Från denna ö Sumatra kommer sandelträ, benzoin och mycket guld och silver, det är en mycket rik ö.”
Kinesiska och indiska källor från 500 e.Kr. och framåt nämner att det fanns en bosättning i nordligaste Sumatra (Aceh) som kallades P’o-lu. Många forskare tror att P’o-lu låg nära det som nu är Banda Aceh. I dessa källor anges också att genomsnittsbefolkningen bar bomullskläder medan den styrande eliten bar silke. De kinesiska annalerna hävdar också att lokalbefolkningen var buddhister.
Acehnesisk folklore säger att de tidigaste människorna i Aceh kom från de inhemska stammarna såsom Mante-folket och Lhan-folket. Mantefolket är en lokal ursprungsbefolkning som påstås vara besläktad med Batak-, Gayonese- och Alasfolket, medan Lhanfolket påstås vara besläktat med Semangfolket som har invandrat från den malaysiska halvön eller Indokina (Champa och Burma). Mantefolket bosatte sig ursprungligen i Aceh Besar Regency och började senare sprida sig till andra regioner.
Omkring nionde och tionde århundradet skedde ett inflöde av arabiska och persiska köpmän till Aceh-regionen. När Marco Polo besökte området 1292 nämner han att några av hamnstäderna och städerna redan hade konverterat till islam. Det anses allmänt att när sultanatet Samudera Pasai grundades var islam helt etablerat i regionen. Icke desto mindre står det klart att islam var en viktig religion i och omkring Aceh på 1200-talet.
Under Srivijaya-kungadömets nedgång beräknas ett antal malajer ha börjat migrera till Aceh. De bosatte sig sedan i Tamiangflodens dalar och blev senare kända som Tamiangfolket. Efter att de erövrades av sultanatet Samudera Pasai (1330) började de först då att integreras i det acehska samhället, även om det fortfarande finns kulturella och språkliga likheter med den malajiska kulturen. På 1500-talet var Aceh ett viktigt kulturellt och skolmässigt islamiskt centrum med inflytande över stora delar av Sydostasien.
De flesta av Minangkabau-folket som invandrade till Aceh bosatte sig runt Meulaboh och Krueng Seunagan-dalen. Generellt i dessa bördiga områden sköter de våta risfält och pepparodling, samt viss handel. Den blandade befolkningen av Acehnese-Minangkabau-folket finns också i den södra regionen, nämligen i områdena kring Susoh, Tapaktuan och Labuhan Haji. Det finns många som dagligen konverserar på både det acehnesiska språket och sin egen inhemska dialekt, Aneuk Jamee-språket.
Som ett resultat av den politiska expansionen och de diplomatiska förbindelserna mellan Aceh-sultanatet och den omgivande regionen blandades det acehnesiska folket också med Alas-folket, Gayonese-folket, Karo-folket, Nias-folket och Kluet-folket. Enandet av den acehnesiska kulturen som härstammar från olika anor finns främst i det acehnesiska språket, religionen islam och de lokala sedvänjorna, som formulerades av sultan Iskandar Muda i Adat Makuta Alamlaws, som är välkänt som ”Kanun Mahkota Alam”.
IndiaEdit
Det finns många som är av indisk härkomst i Aceh, vilket är nära kopplat till handeln och spridningen av hinduism-buddhism och islam i Aceh. De som är av indisk härkomst är främst tamiler och gujaratifolk som finns spridda över hela Aceh. Bland några av det indiska folkets inflytande på det acehnesiska folket kan nämnas de kulturella aspekterna och fysiska attributen hos en del av det acehnesiska folket, samt variationen i det acehnesiska köket som ofta använder sig av curry. Många ortnamn med sanskritursprung (t.ex. Indrapuri, Aceh Besar) återspeglar det kulturella arvet från hinduismen i det förflutna.
Arabiska, persiska och turkiskaEdit
”Stammen av de trehundra är (obetydlig) som frön av drang (en buske som växer som ogräs längs staket);
folket av klanen Ja Sandang är till och med som anis och kummin (alltså lite mer värdefullt).
De som tillhör Ja Batèë (räknas) för något;
Det är Imeum Peuët som får världen att darra.”– Muntlig dikt (hadih maja) från
Snouck Hurgronje’s De Atjeher”.
De flesta av araberna som invandrade till Aceh kom från Hadhramaut i Jemen. Bland invandrarna finns de som tillhör al-Aydrus, al-Habsyi, al-Attas, al-Kathiri, Badjubier, Sungkar, Bawazier och andra klaner; alla är arabiska klaner som har sitt ursprung i Jemen. De kom som ulamor för att sprida islam och som handelsmän. Seunagan-distriktet är till exempel välkänt än i dag för sina många ulamor av Sayyid-avstamning, som lokalsamhället tilltalar med titeln Teungku Jet eller Habib som en form av respekt. På samma sätt är några av Acehs sultaner också ättlingar till Sayyid. Många av deras ättlingar har i dag gift sig med de infödda acehneserna och bär inte längre sina klannamn.
Det finns också personer med persisk härkomst som i allmänhet kom för att sprida religion och bedriva handel, medan de med turkisk härkomst i allmänhet bjöds in som ulamor, vapenhandlare, militärutbildare och krigssoldater till Aceh-sultanatet. För närvarande finns personer med persisk och turkisk härkomst i Indonesien främst utspridda i Aceh Besar Regency. Namn med persiskt och turkiskt ursprung används fortfarande av Acehborna för att namnge sina barn. Faktum är att ordet Banda i namnet på staden Banda Aceh också är ett ord med persiskt ursprung (Banda betyder ”hamn”).
PortugalEdit
Personer av portugisisk härkomst återfinns främst i Kuala Dayas administrativa område, Lam No (västkusten av Aceh). Portugisiska sjömän under ledning av kapten Pinto, som seglade mot Malacka, stannade till vid Lam No och bedrev handel där; några av dem stannade kvar och bosatte sig där. Historien berättar att denna händelse inträffade mellan 1492 och 1511. På den tiden var Lam No ett litet kungadöme som hette Lam No med kung Meureuhom Daya som härskare. Än i dag kan vissa av deras ättlingar fortfarande ses med europeiska drag.