Syfte: Vårt mål var att hitta den bästa prediktorn för sen kvarstående acetabulär dysplasi vid utvecklingsdysplasi i höften (DDH) efter sluten reduktion (CR) och att diskutera indikationerna för sekundär kirurgi.
Metoder: Vi granskade retrospektivt journalerna för 89 patienter med DDH (medelålder 16,1 ± 4,6 månader; 99 höfter) som behandlades med CR. Höforna delades in i tre grupper enligt slutresultat: tillfredsställande, otillfredsställande och operation. Förändringarna i acetabulärt index (AI), center-edge angle of Wiberg (CEA), Reimers index (RI) och center-head distance discrepancy (CHDD) över tid mellan grupperna jämfördes. Styrkan hos prediktorerna för sen kvarstående acetabulär dysplasi av AI, CEA, RI och CHDD vid olika tidpunkter analyserades genom logistisk regressionsanalys. ROC-analys (Receiver Operating Characteristics) användes för att fastställa gränsvärden och motsvarande sensitivitet, specificitet och diagnostisk noggrannhet för dessa parametrar.
Resultat: Både AI och CEA förbättrades i alla patientgrupper efter CR. I den tillfredsställande gruppen minskade AI successivt fram till sju till åtta år, medan CEA ökade fram till nio till tio år (P < 0,05). I den otillfredsställande gruppen slutade AI och CEA att förbättras tre respektive två år efter CR (P < 0,05). CEA och RI var signifikant bättre i den tillfredsställande gruppen jämfört med den otillfredsställande gruppen vid alla tidpunkter (P < 0,05). Efter CR förblev både RI och CHDD stabila över tiden i alla grupper. Slutresultatet efter CR kunde förutsägas av AI, CEA och RI vid alla tidpunkter (P < 0,01). Gränsvärden för AI, CEA och RI var 28,4°, 13,9° respektive 34,5 % vid ett år och 25°, 20° respektive 27 % vid två till fyra år efter CR. Totalt 80-88 % av höfterna hade ett otillfredsställande resultat om AI > 28,4° och >25 vid ett respektive två till fyra år efter CR. Om CEA var mindre än eller RI var större än gränsvärdena vid varje tidpunkt hade dock endast 40-60 % av höfterna ett otillfredsställande resultat. Medelkänslighet (0,889), specificitet (0,933) och diagnostisk noggrannhet (92,1 %) för AI för att förutsäga ett otillfredsställande resultat var signifikant bättre jämfört med CEA (0,731; 0,904; 78,2 %) och RI (0,8; 0,655; 70,8 %) (P < 0,05).
Slutsatser: Tillfredsställande och otillfredsställande höfter visar olika mönster för acetabulär utveckling efter reduktion. AI, CEA och RI är alla prediktorer för det slutliga radiografiska resultatet vid DDH som behandlas med CR, även om AI visade de bästa resultaten. AI fortsätter att förbättras fram till sju år efter CR i höfter med tillfredsställande resultat, medan den upphör att förbättras tre till fyra år efter CR i höfter med otillfredsställande resultat. Enligt våra resultat är kirurgi indicerat om AI >28° ett år efter CR eller AI >25° två till fyra år efter CR. CEA och RI bör användas som ett sekundärt index för att underlätta urvalet av patienter som behöver opereras.