Rosenbaum använde termen ”Acid Western” för att beskriva en ”omhuldad motkultursdröm” från 1960- och 1970-talen ”förknippad med personer som Monte Hellman, Dennis Hopper, Jim McBride och Rudy Wurlitzer, samt filmer som Greaser’s Palace; Alex Cox tog upp något liknande på 1980-talet med Walker”.
Hollywoodregissören William A. Wellmans westernfilmer kan ha haft ett tidigt inflytande på genren. The Ox-Bow Incident (1943) och Yellow Sky (1948) innehåller karaktärer som tvingas kliva ut ur samhället och ta ställning mot det. Särskilt Yellow Sky satte upp många element som regissören Monte Hellman plockade upp två decennier senare.
Monte Hellmans kultfilm The Shooting (1966) kan betraktas som den första sura westernfilmen. Filmen har Will Hutchins, Warren Oates och en ung Jack Nicholson i huvudrollerna och finansierades anonymt av Roger Corman. The Shooting undergräver de vanliga prioriteringarna i västernfilmen för att fånga en känsla av skräck och osäkerhet som kännetecknade motkulturen i slutet av 1960-talet. Hellman följde snabbt upp med Ride in the Whirlwind (1966). Manusförfattaren Rudolph Wurlitzer anses vara ”den person som är mest ansvarig för att utforska denna genre, eftersom han praktiskt taget uppfann den själv i slutet av 60-talet och sedan hjälpte till att vårda den i andras manuskript”, t.ex. McBrides Glen and Randa, Hellmans Two-Lane Blacktop, Cox’ Walker och Sam Peckinpahs Pat Garrett and Billy the Kid. Wurlitzer arbetade med manuset till Gone Beaver, som Rosenbaum beskriver som ”ett visionärt manus” för Jim McBride. Det var en extremt ambitiös västernfilm med stor budget som handlade om de tidiga amerikanska trappjägarna och indianerna, för vilken ett praktiskt taget påhittat språk, ”trapper talk”, utformades. Filmen avbröts en dag före produktionen. Wurlitzers oproducerade manuskript Zebulon från 1970-talet inspirerade Jarmuschs Dead Man. Wurlitzer omvandlade senare sitt manus till romanen The Drop Edge of Yonder.
Rosenbaum kallar Dead Man för en ”mycket försenad uppfyllelse” av den sura västernfilmen, ”som formulerar en skrämmande, vildsint gränspoesi för att rättfärdiga sin hallucinerade agenda”. På senare tid har Jan Kounens Blueberry från 2004 citerats som ett exempel på genren.