Enligt traditionen går stadens ursprung tillbaka till Xiphonia, en mystisk grekisk stad som nu är helt försvunnen. Under romartiden fanns det en annan grekisk stad, Akis, som var inblandad i de puniska krigen. I Ovidius Metamorfoser finns det en stor kärlek mellan Ā́cis, Ā́cis-flodens ande, och havsnymfen Galatea. Enligt mytologin gav Galateas tårar efter Ā́cis död upphov till Ā́cis-floden, Fiume di Jaci, som rinner förbi Acireale (det antika Akis eller Acium). Romarna kallade staden Acium och den låg på huvudvägen från Catana till Tauromenium. Romarna använde de termiska källor som fanns här.
Under medeltiden expanderade staden kring slottet (nu en del av Aci Castello), känt som Jachium under bysantinerna, som Al-Yāj (الياج) under araberna, och senare som Aquilia. År 1169 skingrade en enorm jordbävning befolkningen på fastlandet, som var uppdelad på de många stadsdelarna i Aci. Ett annat Aquilia grundades i slutet av 1300-talet längre norrut och skapade kärnan till den moderna staden. Det enda som återstår av det medeltida Aquilia Nova (”Nya Aquilia”) är den gotisk-lombardstilade portalen i Sankt Antonius-kyrkan (på italienska kallad ”chiesa di Sant’Antonino di Padova”).
På 1500-talet befriade kejsar Karl V staden från feodala band och skapade den som en kronkommun. I slutet av 1500-talet hade staden mellan 6 000 och 7 000 invånare. Det äldsta dokumentet som nämner karnevalen i Acireale är från 1594. Staden utökade sin roll som handelscentrum (den fick rätt att hålla en fri marknad eller Fiera Franca) och fick många nya byggnader.
Acireale förstördes nästan av en jordbävning 1693, vilket avsevärt stoppade dess ekonomiska tillväxt. Under Tusensexpeditionen (1861), som befriade Sicilien från kungariket Neapel, var Acireale den första staden som gjorde uppror mot bourbonerna. År 1941 bombades staden av de allierade, vilket resulterade i många civila offer.