Adenokarcinom (”adeno” = ”körtel”, ”karcinom” = epitelcancer) är den vanligaste typen av lungcancer i USA, Japan och större delen av Västeuropa, även om det är den näst vanligaste formen i de östra delarna av Europa (efter skivepitelcancer). Adenokarcinom är exceptionellt heterogena neoplasmer som förekommer i fyra huvudsakliga vävnadsarkitekturer (acinar, papillär, bronkioloalveolär och solid) och flera mer sällsynta varianter. Vanligast är dock att dessa lesioner uppvisar en blandning av två eller flera subtyper eller varianter och underklassificeras som ”adenokarcinom med blandade subtyper”.
I Kina, som har det största antalet rökare och lungcancerfall i världen, är det acinära vävnadsarkitektoniska mönstret den överlägset vanligaste histologiska subtypen av adenokarcinom, som utgör ca 40 % av alla adenokarcinom, och dess incidens har ökat betydligt under de senaste decennierna. I Europa kan acinar adenokarcinom utgöra det dominerande arkitektoniska mönstret i så många som 50-60 % av alla adenokarcinom.
Acinar adenokarcinom i lungan är en mycket dödlig sjukdom. Den totala femårsöverlevnaden är ungefär 16-22 %. Generellt sett är överlevnaden bättre i alla stadier för patienter med acinärt (eller papillärt) mönster än för patienter med solida mönster, men betydligt sämre än för patienter med bronkioloalveolärt mönster. Överlevnaden är betydligt bättre hos patienter vars tumörer är väl differentierade (dvs. körtlar och/eller tubuli är mer fullständigt utvecklade) än när de är dåligt differentierade (dvs. med rudimentära körtlar).
En del studier tyder på att onkogenerna H-ras och fes är viktiga drivkrafter för onkogenesen i många lungcancerformer av acinar typ.