Privacitet & Cookies
Denna webbplats använder cookies. Genom att fortsätta godkänner du att de används. Läs mer, bland annat om hur du kontrollerar cookies.
Oh jösses, jag borde väl bara acceptera att det här blir en löpande blogg, eller hur? Oroa dig inte, den vanliga sändningen (om det nu någonsin har funnits en sådan) kommer snart att återupptas, men just nu är löpning i stort sett det viktigaste i mitt huvud.
Det skulle man dock inte tro om man tittade tillbaka på min löparkalender och såg hur lite träning jag har gjort. Ja, jag har tagit många och många löprundor, men de har mestadels varit korta och sanningen är att jag inte har tänkt särskilt mycket på det faktum att OMG jag ska springa ännu ett halvmaraton om exakt två veckor!
För att vara ärlig är jag i det här skedet inte säker på hur (om?) jag ska klara av det.
Jag tittade på min träningskalender för de senaste månaderna och de längsta löprundor som jag hittade där var ett par på 10 km. Jag tror att jag fastnade i ett ”Det är ju bara i november”-tillstånd och kom inte riktigt ur det. För ett par dagar sedan frågade någon mig när mitt nästa halvmaraton var och jag svarade ”det är bara i november”. Två sekunder senare svävade den lilla pratbubblan ”oh shit!” över mitt huvud.
Jag har nu i princip en vecka på mig att göra mig redo för de 21 km i Kerikeri. Jag har också i genomsnitt 1 666 ord att skriva för NaNoWriMo mellan nu och halvmaratondagen, samt en fyra dagars resa till Samoa, en konsert och ett par middagar med vänner. Ja, och så hela heltidsjobbet, vilket innebär att träning/NaNoWriMo/socialt liv är ett no-go på vardagar fram till minst 17.00.
I morse, efter en 6 km lång löprunda, kom jag hem och gjorde upp den här nödplanen. Det är inte något som jag kommer att kunna följa till 100 procent, det är jag säker på. Vissa dagar kommer jag att försöka springa mer än så, andra måste jag springa mindre, men att skriva upp detta hjälpte mig att känna mig lite mer organiserad.
Min enda förhoppning är att den platta banan och vädret kommer att hjälpa till (de kallar det inte för ”Winterless North” för ingenting, eller hur?). Dessutom kommer adrenalinet att sätta in när jag står vid startlinjen tillsammans med alla andra löpare. Men jag räknar inte med att få en PR på det här.