American Experience

Efterkrigsåren i 1950-talets Amerika brukar beskrivas som en period av ekonomiskt välstånd och tekniska framsteg. Landets bruttonationalprodukt (BNI) mer än fördubblades, från 212 miljarder dollar 1945 till 504 miljarder dollar 1960. De flesta amerikaner kunde också glädja sig åt ökade inkomster per capita och ökad reell köpkraft. Förenta staterna hade blivit den rikaste nationen i världen. Många av dess medborgare, som var trötta på svårigheterna under den stora depressionen och andra världskriget, tog ivrigt emot den till synes oändliga rikedomen. Nybyggda förortshus fylldes med de senaste tekniska prylarna när konsumenterna tävlade om att ansluta sig till det som ekonomen John Kenneth Galbraith kallade ”det rika samhället”

Men allt var inte bra för afroamerikaner på 1950-talet. Miljoner hade återvänt hem från andra världskriget för att finna sig själva utestängda från den amerikanska drömmen. I en tid av stigande förväntningar uttryckte afroamerikaner sina krav på en rättvis del av det välstånd och de löften som tycktes omsluta stora delar av nationen. De uppmärksammade den sämre kvaliteten på sina barns utbildning och ifrågasatte idén om ett ”separat men likvärdigt” utbildningssystem. De flesta afroamerikaner drog slutsatsen att lika utbildning endast kunde garanteras genom integration.

Likt de flesta av den tidens amerikaner hade Dwight Eisenhower rört sig genom sitt liv i ett till stor del segregerat samhälle. Det Abilene i hans pojkår räknade inga afroamerikaner bland sina invånare. West Point var likaså tomt på färgade människor. Och Ike hade under hela sin militärtjänstgöring, från 1915 till 1948, tjänstgjort i en segregerad armé. Trots detta talade Eisenhower offentligt om sin tro på lika möjligheter för alla och under sin första mandatperiod beordrade han att alla offentliga inrättningar i Washington skulle avregistreras. Men personligen sympatiserade han med många segregationister från södern.

Under 1954 meddelade Högsta domstolen en dom som skulle tvinga fram frågan om rasåtskillnad i det amerikanska medvetandet.

I Brown v. Board of Education of Topeka, Kansas, slog domstolen enhälligt fast att inrättandet av ”separata men likvärdiga” institutioner – inklusive offentliga skolor – var grundlagsstridigt. Domstolens dom väckte ilsket motstånd i många skoldistrikt i sydstaterna.

Medans han vägrade att offentligt kommentera Brown v. Board of Education, klargjorde Eisenhower att han skulle upprätthålla konstitutionen. Våldsamma protester utbröt i Tennessee och Texas när frågor om delstaternas rättigheter kolliderade med det konstitutionella mandatet. I september 1957 beordrade Arkansas guvernör Orval Faubus trupper från delstatens nationalgarde att omringa Central High School i Little Rock för att hindra nio afroamerikanska elever från att skriva in sig.

Eisenhower klargjorde att han skulle lägga sina personliga känslor åt sidan för att upprätthålla lagen. Presidenten förklarade: ”Högsta domstolen har talat och jag har svurit att upprätthålla de konstitutionella processerna i det här landet – jag kommer att lyda”. Eisenhower hoppades ändå på att undvika ett direkt federalt ingripande i Arkansas angelägenheter. Han kallade guvernör Faubus till ett möte och informerade honom om att han inte kunde hoppas på att vinna i en uppgörelse med USA:s regering. Eisenhower kände sig säker på att han och Faubus hade nått en överenskommelse. Han hade fel. När Faubus återvände till Little Rock behöll det statliga nationalgardet vid gymnasieskolan. När en federal domare beordrade honom att avstå från att blanda sig i segregeringen av skolan tog Faubus bort gardet och lämnade bara kvar den lokala polisen för att avvärja en arg och våldsam mobb. Polisen kunde på ett säkert sätt föra bort de nio eleverna, men kaoset fortsatte.

Med Little Rocks gator som vimlade av en våldsam och våldsam mobb som uppgick till tusentals personer skickade borgmästare Woodrow Wilson Mann ett brådskande telegram till Vita huset med en begäran om att federala trupper skulle återställa ordningen. Eisenhower, vars legend skapades genom beslutsamma åtgärder, blev attackerad i pressen för att han lät situationen gå utom kontroll. I ett nationellt TV-tal informerade Eisenhower nationen om att han hade beordrat federala trupper till Little Rock för att säkra lagen. Ike betonade att hans enda avsikt var att upprätthålla konstitutionen – han trodde inte på påtvingad integration.

Den 24 september 1957 anlände tusen medlemmar av 101:a luftburna divisionen till Little Rock för att skingra den arga mobben och eskortera de nio afroamerikanska eleverna in till skolan. Vita segregationister beskrev åtgärden som en ”invasion”.

Eisenhower karakteriserade situationen i Little Rock som ”besvärlig bortom all föreställningsförmåga” och skulle räkna dagen då han skickade dit trupper som en av sina sorgligaste.