Bourdain twittrade det numera berömda fotot den 23 maj 2016, fyra månader innan det tillhörande avsnittet av hans Emmy-belönade reseshow Parts Unknown sändes på CNN. Bourdains bildtext är nästan en perfekt haiku: Låg plastpall, billiga men utsökta nudlar, kall Hanoi-öl. Obama och Bourdain verkar vara de enda västerlänningarna i bilden, men de smälter in utan ansträngning. Både individuellt och som en enhet i detta flyktiga ögonblick är de ambassadörer för ett Amerika som känns så långt borta. Hur kunde ett så stabilt land göra en Jekyll-and-Hyde-kupp på bara två år?
Låg plastpall, billiga men utsökta nudlar, kall Hanoi-öl. pic.twitter.com/KgC3VIEPQr
– Anthony Bourdain (@Bourdain) May 23, 2016
Bourdains död genom självmord vid 61 års ålder känns som att vi har förlorat en av vår nations bästa representanter. Hans globetrotteruniform var ett par jeans, en jordfärgad skjorta och Clarks ökenstövlar. Han såg alltid ut som den mytomspunna amerikanen som samtidigt är hungrig på att lära känna världen men bekväm i sitt eget skinn oavsett var han befinner sig. Liksom Obama visade Bourdain en sällsynt förmåga att få dem som befann sig i hans närhet att känna sig nöjda med sig själva. Liksom Obama såg Bourdain saker och träffade människor och hade samtal som den stora majoriteten av jordens befolkning aldrig kommer att få uppleva.
Populär på Rolling Stone
Av alla de kvintessensen av ”amerikanska” värderingar som vi skryter om ligger denna nivå av intensiv nyfikenhet i topp. Och trots vad hans alfahannliga stjärnstatus, barytonröst och oförsonliga New York-akcent än må ha antytt, var Bourdains centrala dragningskraft hans naturliga omfamning av den populistiska kulturen. Han hade djupa kunskaper om fransk matlagning men stödde ogenerat mexikanska tacotruckar, Shake Shack på flygplatsen och Frito Pie.
I sin banbrytande uppsats i New Yorker från 1999, som fungerade som katalysator för hans bästsäljande bok Kitchen Confidential och som inledde den offentliga fasen av hans karriär, funderade Bourdain över grisköttets majestät: ”De flesta kockar tror att kycklingarna i snabbköpet i det här landet är slemmiga och smaklösa i jämförelse med de europeiska varianterna. Fläskkött är däremot häftigt. Bönderna slutade mata grisar med sopor för flera decennier sedan, och även om du äter griskött sällan är det troligare att du vinner på Lotto än att du drabbas av trikinos.”
I Hanoi frågade Obama Bourdain hur man på rätt sätt förbereder och äter Bun cha, den grisköttsbaserade maträtt som de skulle dela med sig av. ”Jag ska gå igenom det”, sa Bourdain utan en antydan till fördömande eller hån. Båda männen använde skickligt svarta ätpinnar från en röd plastmugg.
Som Bourdain och Obama bevisade under sin tv-sända måltid behöver det inte betyda att vara en stolt amerikan att man är en trångsynt nativist. Det har inget att göra med tullar eller hymner. Bourdain gillade att skjuta med vapen, svära och dricka öl. Han var inte rädd för den andre. När Bourdain berättade om händelsen sa han till Anderson Cooper: ”Jag har aldrig sett en kille njuta av en kall öl och en låg plastpall mer än president Obama, förresten”
.