Artemisia absinthium

Författare: J. E. Evans och Nancy Eckardt, Global Invasive Species Team, The Nature Conservancy

Utseende Artemisia absinthium är en örtartad, flerårig växt som kan bli upp till 1,5 m hög. Den har många förgrenade stjälkar som växer upp från en vedartad bas. Bladverk Bladen är omväxlande, grågröna, 1-4 tum. (2,5-10,2 cm) långa och avger en stark salvialiknande doft när de krossas. De nedre bladen är delade i 2-3 segment och de övre bladen är inte delade. Blommor Blomningen sker i mitten av sommaren, då blekgula, rörformiga blommor utvecklas i hängande huvuden i bladaxlarna. Frukt Fröna är små och lätt spridda och sprids huvudsakligen av vind, vatten och djur. Varje stjälk kan producera upp till 50 000 frön. Ekologiskt hot Artemisia absinthium invaderar öppna och störda platser som betesmarker, betesmarker, åkermark, bäckar, prärieområden och gamla åkrar. Växten kommer ursprungligen från Europa och introducerades först i USA i mitten av 1800-talet.

Allmän beskrivning

A. absinthium är en suffruticos perenn, två till fem meter hög, med många förgrenade stjälkar. Artemisia absinthium tillhör familjen kompositer (Compositae: Anthemideae).

Diagnostiska egenskaper

Av Artemisia är A. absinthium kan identifieras genom pistillerade marginalblommor och perfekta, fertila centralblommor, en behållare med långa, ulliga hår, en grov stjälk och pinnately dissekerade blad med avlånga till linjärt-oblånga bladdelar.

Sammanfattning av skötseln

A. absinthium anses generellt sett inte vara något problem på väletablerade präriemarker och övervakning tycks vara onödig. Den skapar ett mindre problem i relativt små fläckar på starkt störda, vanligtvis tidigare betade områden, och vid behov kan den bäst bekämpas genom klippning eller slåtter och/eller applicering av herbiciderna 2,4-D, dikamba, picloram eller glyfosat. För bästa kvarstående (långsiktiga) effekter bör herbicidtillämpningen ske när plantorna är minst 12 tum höga, från slutet av juni till mitten av augusti.

Naturhistoria

A. absinthium kan hittas från Newfoundland till Manitoba, så långt norrut som till Hudson’s Bay, och söderut till Nova Scotia, New England, Pennsylvania och New Jersey. I Mellanvästern finns den i Ohio, Indiana, Wisconsin och Minnesota. På de stora slätterna finns den i North Dakota, South Dakota, Montana och Prärieprovinserna i Kanada (Molberg 1976). Den är också känd för att förekomma i Nebraska och Kansas.

Absinthsalvia är en ursprunglig växt i Eurasien, Mellanöstern och Nordafrika. Den introducerades till Nordamerika i början av 1800-talet för att odlas för medicinska och sociala ändamål, och rapporterades för första gången utanför odlade trädgårdar 1841, längs vägkanter och på öde mark.

Habitat

Absinth etablerar sig i allmänhet i störda områden där det finns liten konkurrens från andra växter (Molberg 1971). De föredragna livsmiljöerna är bland annat torr jord i vägkanter, avfallsområden, gårdsplaner, betesmarker och åkermark (Molberg 1871). Den är också vanligt förekommande i stängselrader, möjligen som ett resultat av intensivt bete längs stängsel.

Reproduktion

Livscykeln hos A. absinthium har rapporterats av Wrage och Kinch (1973). Tillväxten börjar i slutet av april och nya plantor är 4-12 tum höga i mitten av maj. Blomningen börjar i slutet av juli till början av augusti. Under senhösten dör den ovanjordiska delen av plantan. Fröplantor kan dyka upp när som helst från sen vår till tidig höst. Fröplantor kan vara obemärkta under en tid eftersom de är låga med små blad innan de upprättstående blommande stjälkarna dyker upp. Fröspridning kan underlättas av rinnande vatten, och rotfragment som transporteras av maskiner kan utvidga angreppen i odlade områden (Molberg 1976).

Allelopati har påvisats hos A. absinthium. Flyktiga emanationer från absinthens blad förhindrade helt groning i vete (Triticum triticale) och hämmade frötillväxten i vete, hoary cress (Cardaria draba) och vanligt lin (Linum usitatissimums), medan frötillväxten på vit senap (Sinapis alba) stimulerades markant.

Extrakt från bladen av A. absinthium förhindrade groning av alla fyra testarter, och extrakt från rötterna förhindrade groning av vete och minskade rot- och skottförlängningen hos de andra tre arterna med 53-85 %.

Tillstånd

Hot

Absinthsalvia kan skapa problem i inhemska gräsmarker, betesmarker och åkrar genom att konkurrera ut gräs och andra önskvärda växter. Den utgör i allmänhet ett problem i starkt störda områden, t.ex. gamla betesmarker, och anses inte vara ett hot mot väletablerade betesmarker. Nötkreatur undviker vanligtvis att äta absint, men äter den när den finns i hö. Mjölk från kor som ätit absint är starkt smaksatt och avvisas för mänsklig konsumtion; spannmål som innehåller absint är på samma sätt besudlad och avvisas för användning i mjöl (Molberg 1971).

Hanteringskrav

A. absinthium etablerar sig lätt på störda områden och kan utgöra ett hot mot återetableringen av inhemska arter i återställda prärieområden.

För odlade områden rekommenderade Molberg (1976) sommarbrott följt av höstbearbetning för att eliminera fröplantor som etablerats under midsommar till tidig höst. Laycock (1979) rekommenderade rakning, kätting, rotobeating, diskning eller plöjning för bekämpning av big sagebrush, A. tridentata, och andra Artemisia spp. men varnade för att tidpunkten för behandlingen är viktig. Om mekaniska metoder används efter frösättningen på hösten kan störningseffekten främja en god skörd av sagebrushfröplantor nästa år.

Slåtter: Klippning kan användas i betesmarker och på åkrar, men se ”Kommentarer till forskningsbehov”. Studier av den inhemska salvia A. fifififolia tyder på att en vårbränning vid tiden för gräsets uppkomst dödar salvians vedartade busktoppar, och att efterföljande återväxt kan kontrolleras genom klippning från mitten till slutet av sommaren. Det är okänt i vilken utsträckning A. absinthium kan kontrolleras på detta sätt. Bultsma (1982) föreslog att slåtter tre gånger per säsong kan vara effektivt för att förhindra fröproduktion, men påpekade att absinthsalvia ofta är svår att slå på grund av dess förekomst i stängselrader eller steniga områden.

Bränning: Bultsma (1982) rapporterade att bränning av ett område med absintsalvia inte hade någon uppenbar minskningseffekt. Studier av andra salvor visade att med få undantag resulterade branden antingen i en ökning eller ingen förändring av salvians abundans (Anderson och Bailey 1980). Laycock (1979) noterade att vissa Artemisia, t.ex. A. tripartita och A. cana, ofta spirar efter brand.

Plumb (1987) rapporterade att kraftigt störda områden där absint är ett problem kan ha låg bränslemängd och vara oförmögna att stödja en tillräckligt varm brand för att åstadkomma toppavlägsnande. En kombination av bränning på våren följt av slåtter en eller två gånger i mitten eller slutet av sommaren kan vara effektiv (se dock ”Forskningsbehov”). Britton et al. (1981) beskrev en teknik för att avgöra om ett visst sagebrushområde kan brännas under föreskrivna förhållanden, baserat på de relativa mängderna av örtartade bränslen och täckningen av sagebrush. Denna teknik var avsedd för samhällen med rikligt med stor sagobrush, A. tridentata, men kan också visa sig användbar som riktlinje för områden som är angripna av A. absinthium.

Kemisk bekämpning: A. absinthium kan bekämpas effektivt med herbicider. De mest använda är dikamba, 2,4-D, picloram och glyfosat. Graden av bekämpning som uppnås beror till stor del på tidpunkten för appliceringen. Vissa forskare föreslår behandlingar tidigt på våren (maj-juni), medan andra rekommenderar sprutning på sommaren eller hösten för bättre kvarstående effekter. Även om herbicidernas doser anges i pounds per acre bör det vara möjligt att behandla enskilda plantor eftersom A. absinthium i naturområden vanligtvis förekommer i små fläckar.

Mitich (1975) föreslog att man skulle använda 2,4-D på 2 lb/A applicerat i slutet av maj i North Dakota eller i mitten av maj i South Dakota, och angav att appliceringar som görs efter mitten av juni skulle vara mindre effektiva. Wrage och Kinch (1973) rekommenderade också 2,4-D med två till fyra lb/A och rapporterade att den bästa sprutperioden är runt mitten av maj i South Dakota, med allt mindre effektiv sprutning efter den 1 juni. Molberg (1971b) utförde dock tester på absint i Saskatchewan med 2,4-D ester och 2,4-D amin i 1-2 lb/A och uppgav att det kvarvarande tillväxtreduceringen var störst med 2,4-D ester som applicerades i juli. I en annan studie testade Molberg (1971c) butylestrar av 2,4-D, 2,4-DB och dikamba på absintsalvia. Parcellerna klipptes den 1 juni och herbiciderna applicerades med 2 lb/A den 18 juni. Resultaten utvärderades senare samma sommar och året därpå. Även om 2,4-D gav god kontroll det första året hade det liten kvarstående effekt. Dicamba gav tillräcklig kontroll båda åren, och 2,4-DB var inte tillräcklig något av åren (Molberg 1971c).

Friesen (1962) rapporterade också om framgångsrik bekämpning av absint i Manitoba med hjälp av dikamba på 8 oz/A sprutat den 3 juli när den mesta absinten var två till tre tum hög.

Lym et al. (1984) uppgav att herbicider bör appliceras när plantorna är minst 12 tum höga, och att appliceringar från slutet av juni till mitten av augusti skulle ge bättre restkontroll den följande säsongen än vare sig vår- eller höstbehandlingar. Om höstbehandlingar väljs bör plantorna klippas eller slås i början eller mitten av sommaren för att främja aktiv återväxt före höstens herbicidbehandling. Föreslagna mängder herbicidbehandling är dikamba med 0,5-1 lb/A, 2,4-D med 1-2 lb/A, picloram flytande med 0,125-0,25 lb/A, picloram med 0,5 lb/A och glyfosat med 0,25-1 lb/A (Lym et al. 1984).

Förvaltningsavdelningen, Agriculture Canada, rekommenderade användning av glyfosat vid 4 lb/A för bekämpning av absint i plantskolor av tall. Glyfosat vid 2 lb/A och glyfosat plus seimazin vid 2 och 3 lb/A var mindre effektiva. Ingen av behandlingarna observerades påverka Picea pungens i plantskolan negativt.

Biologisk bekämpning: Schroeder (1979) rapporterade att pyralidmalet Euzophera cinerosella kan vara ett effektivt bekämpningsmedel för absintsalvia. Följande information om livshistoria kommer från Schroeder (1979). E. cinerosella är infödd i Europa och Asien i hela Artemisia absinthiums utbredningsområde. De vuxna djuren kommer ut ur absint från slutet av maj till tredje veckan i juli och lever två till tre veckor. Honorna lägger upp till tolv ägg, huvudsakligen på stjälkar och blad på de nedre delarna av absint. Larverna kommer ut efter åtta till tio dagar och borrar sig in i bladbasen, förstör axillära knoppar och gräver sig djupt in i skottets kärlvävnader. Insekten genomgår sex stadier och når det sista larvstadiet i rötterna. Skott som utsätts för måttliga till kraftiga angrepp ger inga livskraftiga frön. Med 10-20 larver per planta kan 20-15 skott (30-100 % av plantan) förstöras. Fältstudier i Europa visade att förekomsten av larver på absint kan vara ojämn inom ett område och att vissa enskilda plantor föredras. Kriterierna för detta urval är inte kända.

Fältförsök i Prärieprovinserna i Kanada genomfördes för att testa E. cinerosellas selektivitet för inhemska Artemisia spp. Larverna valde, åt och utvecklades bäst och mest konsekvent på A. absinthium. Vuxna individer återfanns dock även på inhemska salviaarter, inklusive A. cana, A. longifolia och A. dracunculus, men inte på A. frigida och A. indoviciana. Slutsatsen blev att ytterligare forskning är nödvändig innan E. cinerosella släpps ut på grund av det potentiella hotet mot inhemska sagesormar.

Management Programs

Det finns flera områden i North Dakota där absintsalvia har rapporterats som ett problem i relativt små fläckar: två finns i State Wildlife Management Areas i centrala North Dakota och ett finns i Sheyenne National Grassland. Absinth har också rapporterats vara ett mindre problem vid Ordway Prairie i South Dakota. Inga aktiva kontrollprogram genomförs i dessa områden, främst på grund av att det inte finns några medel tillgängliga för bekämpning av lågprioriterade arter som absint.

Kontakt: Mike McNeil, Resource Assistant, Sheyenne National Grassland, Box 946, Lisbon, ND 58054. (701) 683-4342.

Glenn Plumb, Research and Management Associate, Ordway Prairie, Star Route 1, Box 16, Leola, SD 57456. (605) 439-3475.

Krav på övervakning

Övervakning anses inte nödvändig eftersom problemfläckarna med A. absinthium är relativt små och mycket lokaliserade, och förekomsten verkar vara stabil eller minskande.

Behov av forskning om förvaltning

Det behövs fler studier om de långsiktiga effekterna av slåtter. Wrage och Kinch (1973) och Mitich (1975) rapporterade att fröproduktionen inte förhindras av slåtter, eftersom frön då produceras på låga horisontella grenar som växer från plantans bas. Molberg (1976) uppgav dock att upprepad klippning kan försvaga plantorna tillräckligt för att förhindra fröproduktionen.

Det kan också vara motiverat med forskning om effektiviteten hos pyralidmalet Euzophera cinerosella som ett biologiskt bekämpningsmedel för absintsalvia. A. absinthium är den föredragna värden för E. cinerosella, men i vilken utsträckning malet attraheras av inhemska salvor är okänt och ytterligare forskning är nödvändig innan det kan övervägas att användas som bekämpningsmedel mot absint.

Förrän A. absinthium dokumenteras vara ett allvarligt problem på naturområden anses forskning om bekämpning av denna art inte vara högprioriterad.

Resurser

• Carey, Jennifer H. 1994. Artemisia absinthium. Fire Effects Information System, U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory
• King County Department of Natural Resources and Parks Water and Land Resources Division
• North Carolina State University
• USDA NRCS PLANTS
• USDA ARS GRIN

Informationskällor

Bibliografi

1. Fernald, M.L. 1950. Gray’s manual of botany (Grays handbok i botanik). 8:e upplagan. Korrigerad tryckning 1970 av D. Van Nostrand Company, New York. 1632 sidor. 1.0 1.1 1.1 1.2 1.3
2. Britton, N. L. och A. Brown. 1913. An Illustrated Flora of the Northern United States and Canada. 3 vol. Dover Publications, Inc., N. Y. 2052 pp. 2.0 2.1 2.2
3. Wrage, L. J. och R. C. Kinch. 1972. Identifiering och bekämpning av malörtssalvia. S. D. Agr. Ext. Serv. Rept. 593. 3.0 3.1 3.2 3.3 3.3 3.4 3.5 3.6
4. Schroeder, D. 1979. Undersökningar av E. cinerosella (Zeller) (Lep:Pyralidae) som ett möjligt medel för biologisk bekämpning av ogräset Artemisia absinthium L. (Compositae) i Kanada. Mitt. der Schw. Ent. Gesell. 52:91-101. 4.0 4.1 4.2 4.3
5. Mitich, L. W. 1975. Absintmalört – ett problematiskt ogräs? Proc. NC Weed Cont. Conf. 30:41-42. 5.0 5.1 5.2 5.3 5.4 5.5 5.6
6. McGregor, R. L. et al. 1977. Atlas of the Flora of the Great Plains. Iowa State Univ. Press, Ames, Iowa. 600 pp.
7. Torrey, J. och A. Gray. 1841-1843. A flora of North America. Vol. 2. Wiley and Putnam. New York. (Nytryck, 1969, Hafner Publishing Company, New York)
8. Maw, M. G. och D. Schroeder. 1981. Euzophera cinerosella (Zeller) (Lep. Pyralidae) inte lämplig för utsättning för bekämpning av Artemisia absinthium i Kanada. Zeit. fur ang. Ent. 92:178-184. 8.0 8.1 8.2 8.3
9. Bultsma, P. 1982. Manager, 1977-1980 Ordway Prairie, Leola, SD. Personlig kommunikation med J. Evans. 9.0 9.1 9.2
10. Chirca, E. och A. Fabian. 1973. Vissa allelopatiska effekter orsakade av Artemisia absinthium L. Cont. Bot. Grad Bot. Univ. pp. 267-276.
11. Plumb, Glenn. 1987. Forsknings- och förvaltningsmedarbetare, Ordway Prairie, Leola, SD. Telefonkommunikation med N. Eckardt, TNC, MRO. 13 maj 1987. 11.0 11.1 11.2
12. McNeil, Mile. 1987. Resursassistent Sheyenne Nat’l. Grassland. Telefonkommunikation med N. Eckardt, TNC, MRO. 18 maj 1987. 12.0 12.1
13. Laycock, W. A. 1979. Förvaltning av sagebrush. Rangelands 1:207-210. Lym, R. B., C. G. Messersmith och A. G. Dexter. 1984. Bekämpning av absintmalört. North Dakota State Univ. Coop Ext. Serv. W-838. Oktober 1984 13.0 13.1 13.2
14. Launchbaugh, J. L. och C. E. Owensby. 1978. Kansas Rangelands – förvaltning av dessa områden baserat på ett halvt sekel av forskning. Kansas Ag. Exp. Stat. Bull. 622. 56 sidor.
15. Hadley, E. B. 1970. Nettoproduktivitet och bränningsreaktion hos inhemska präriesamhällen i östra North Dakota. Am. Midl. Nat. 84:121-135.
16. Dix, R. L. 1960. Effekterna av bränning på mulchstrukturen och kompostering av arter i gräsmarker i västra North Dakota. Ecology 41:49-56.
17. Bragg, T. B. 1978. Effekter av bränning, boskapsbete och topografi på vegetationen i den hackiga sanden i Nebraska Sandhill Prairie. Proc. First Int’l rangelands Cong. pp. 248-253.
18. Britton, C. M., Clark, R. G. och F. A. Sneva. 1981. Will your sagebrush burn? Rangelands 3:207-208.
19. Agriculture Canada. 1974. Sammanfattande rapport för 1973 för plantskolan i Indian Head, Saskatchewan.

Andra referenser

• Molberg, E. S. 1971. Jämförelse av amin- och esterformuleringar av 2, 4-D för bekämpning av absint. Res. Rept., National Weed Comm. (Western Sect.). s. 401.
• Molberg, E. S. 1971. Bekämpning av absint med herbicider. Res. Rept., National Weed Comm. (Western Sect.) s. 400.
• Molberg, E. S. 1971. Bekämpning av fleråriga ogräs – asint. Res. Rept. National Weed Comm. (Western Sect.) pp. 40-42.

Originaldokument

Element Stewardship Abstract; Don Pitcher, Mary J Russo (Revision), CAFO, 1988.

.