Jag fick diagnosen livmoderhalscancer första gången 2009 och sökte omedelbart vård på MD Anderson. Efter sex brutala veckor med strålning och kemoterapi, följt av två veckors brachyterapi (intern strålning), var tumören inte längre synlig.
Men drygt ett år senare, i oktober 2010, upptäckte mina läkare att tumören hade återkommit.
Min man och jag åkte genast hem och gjorde det som alla läkare säger att man INTE ska göra: internetforskning. Vi letade efter allt vi kunde hitta om återkommande livmoderhalscancer. Tyvärr hittade vi inte mycket i form av överlevande.
Vad vi hittade var ett förfarande som kallas total bäckenexenteration. Det lät väldigt barbariskt. Jag trodde säkert att ny teknik måste ha gjort en sådan radikal operation onödig. Jag hade fel. Men jag är glad att kunna säga att jag har levt för att berätta min historia.
Förutsättningarna för total bäckenexenteration
När min onkolog, Kathleen Schmeler, M.D., satte sig ner och förklarade för mig exakt vad en total bäckenexenteration innebar, sjönk mitt hjärta. Denna stora operation skulle ta bort min livmoder, livmoderhals, äggstockar, äggledare och vagina, liksom min urinblåsa och en del av min tjocktarm, ändtarm och tarmar.
Allt som jag hade läst och trott var fiktion höll på att bli verklighet. Hur skulle jag överleva den här operationen? Vad skulle min man och mina barn göra utan mig? Jag var en virvelvind av oro. Jag kunde inte ens säga ordet ”operation” utan att bryta ihop i tårar.
Finnande av stöd och hopp
Dr Schmeler insåg att jag behövde hjälp. Inte bara hjälp – hopp. Hon kontaktade en annan av sina patienter, vid namn Jodi, som tidigare hade genomgått en total exenteration av bäckenet. Hon sa att jag kunde ringa och prata med Jodi och fråga henne vad som helst.
Jag ringde Jodi samma kväll, och vi pratade i tre långa timmar. Hon var en öppen bok för allt jag frågade, oavsett hur personligt det var. Det blev mycket personligt.
Hon var precis vad jag behövde. När jag visste att någon levde och mådde bra och levde ett liv som var mycket likt mitt eget, insåg jag för första gången att detta skulle vara möjligt. Den lättnad som kom från det samtalet var ovärderlig.
Jodi erbjöd sig att träffa min man och mig personligen. När vi träffades visste jag att jag skulle klara mig. Rädslan för operationen – den radikala, livsförändrande, skrämmande operationen – smälte bort. Om någon annan kunde göra det, kunde jag också göra det.
Min totala exenteration av bäckenet
Min inställning till operationen förändrades. Jag förberedde mig så mycket jag kunde, eftersom jag visste att jag hade en lång återhämtning framför mig. Vi ordnade barnvakt hos mor- och farföräldrarna, gjorde våra julklappar och kom ikapp med räkningar och tvätt. Nu gick jag in och visste att jag skulle komma ut på andra sidan.
Och det var precis vad jag gjorde. Den 13 timmar långa operationen gick bra, utan några större komplikationer. Återhämtningen var lång och ibland obehaglig, men det var bara det – återhämtning. Jag tror verkligen att det gjorde stor skillnad för min återhämtning att ha Jodi att prata med. Hon gick fortfarande i de skor som jag nu hade på mig. Hon kunde ge mig tips och tricks om hur jag skulle hantera mitt ”nya normaltillstånd”. Vi blev goda vänner och stöttar varandra än idag.
Ge stöd till andra
Jag var mycket lyckligt lottad att Jodi var villig att dela med sig av sina erfarenheter för att hjälpa mig. För det kommer jag alltid att vara tacksam. På samma sätt hoppas jag nu kunna hjälpa andra. Efter mitt tillfrisknande frågade dr Schmeler om jag skulle vara villig att tala med patienter som står inför en total bäckenexenteration. Jag tackade ja utan att tveka.
Om jag kan ge bara ett uns av hopp till någon, hjälpa till att lösa upp eventuella rädslor för det okända och låta dem veta att de inte är ensamma, så är det absolut vad jag vill göra. Förra året blev jag volontär i MD Andersons program för individuellt stöd, myCancerConnection, och jag har njutit av varje minut av det. Jag har träffat nya människor och jag hoppas att jag har hjälpt dem på samma sätt som Jodi hjälpte mig. Jag har fått nya vänner på vägen som jag alltid kommer att känna samhörighet med.
Ibland är de hinder vi möter helt enkelt skrämmande, men med stöd har jag lärt mig att förbli självsäker och hoppfull. Vi är inte ensamma i denna kamp för att få slut på cancer, och som jag lärde mig genom att prata med Jodi blir det lättare att omfamna hoppet och tänka på oss själva som överlevare när vi väl inser det.
För att begära stöd från myCancerConnection eller för att bli volontär, vänligen ring 1-800-345-6324.