By Sean Clarke
Jag har lidit av generaliserat ångestsyndrom under större delen av mitt liv, och nu när jag är tjugoåtta år gammal har det inte varit förrän under de senaste åren som jag har sett över hur jag ser på min oro och rädsla. Under lång tid oroade jag mig för nästan allting, det var svårt att ens gå i skolan, college var värre, och att försöka få ett jobb med människor jag inte kände var skräckinjagande. Det kändes som om ångesten skulle kontrollera varje aspekt av mitt dagliga liv för alltid.
Och så kämpade jag i åratal med oron och fantiserade om att en dag vara någon slags terminator som inte kände några känslor, rädsla eller depression. Medan jag arbetade med min kropp för att bli som Schwarzenegger förblev mitt sinne vingligt, och rädslan försvann aldrig riktigt. I själva verket var jag från sju års ålder blyg, nervös och verkade befinna mig i ett konstant tillstånd av förvirring och sinnesdimma. Jag visste dock att när jag väl hade vuxit upp skulle jag vara en helt annan person. Jag skulle vara självsäker, kunna föra en konversation och ställa in mitt liv så att jag hade få saker att oroa mig för. Jag skulle vara starkare.
Fast forward till 2018 och min åsikt har egentligen inte förändrats alls. Jag får fortfarande oroliga tankar, jag måste fortfarande tvinga mig själv att prata med folk ibland, och mitt liv är inte upplagt på något slags perfekt sätt som inte får mig att oroa mig. Jag oroar mig fortfarande. Det enda som har förändrats är mitt perspektiv, och det är därför jag nu tror att det är så viktigt att arbeta med sitt perspektiv.
Ibland tror vi att det kommer en tid då vi äntligen är immuna mot ångest och oro. Kanske har vi tittat på för många sagor, trots allt levde Askungen lycklig i alla sina dagar, eller hur? Jag skulle dock hävda att hon inte gjorde det…
Jag skulle hävda att efter att eftertexterna rullade upp blev hon gravid, led av en postnatal depression, bråkade då och då med prins Charming, kämpade med sin kroppsuppfattning efter födseln och blev ibland orolig för vart hennes liv tog vägen.
Okej, kanske inte i den exakta ordningen, men du fattar vad jag menar. Efter nästan tjugo år av ångest och depression insåg jag att det inte finns något slutmål där allt plötsligt faller på plats som vi ibland fantiserar om. Precis som Askungen jagade jag ett slut som aldrig ens existerade. Jag antar att det jag försöker säga är – livet är en resa som är späckad med lycka och oro under hela dess varaktighet, och jag börjar känna mig mer och mer okej med det.
Att förstå detta har varit nyckeln för mig när det gäller att leva med ångest. Jag var tvungen att ta ett steg bort från de livslånga fantasierna om ”det perfekta slutet” och beväpna mig med en sundare och mer realistisk syn. Så även om du kanske tycker att det här låter lite dystert (och att jag bashar Cinderella) vill jag förklara hur denna insikt har förändrat min ångest och mitt humör som helhet.
För det första har acceptansen av att ångest alltid kommer att komma och gå i någon form hindrat mig från att fokusera på den och göra den till en större grej än vad den behöver vara. Det fick mig att inse att om jag äntligen aldrig skulle känna ångest någonsin igen skulle jag inte vara en människa. Jag kanske till och med skulle sluta med att gå ut i mitten av vägen med ett stort dumt flin i ansiktet! Jag behöver ångest, för den kan ha sina användningsområden. Utmaningen är att ta bort dess kraft när den inte verkligen behövs.
Acceptera ångest i ditt liv är som att acceptera att det kanske kommer att regna när du försöker ordna en trädgårdsfest. Det kan bara hända, det är en känsla som förvandlas och krymper som vilken annan känsla som helst. Vissa dagar kanske jag vaknar upp med ångest, och det är okej. Jag vet att det kommer att finnas dagar då jag vaknar upp och känner mig trygg.
Att acceptera det i mitt liv har tagit bort en del av dess makt över mig. Istället för att kämpa med varje tum av styrka jag har försöker jag nu observera det som det är, en övergående känsla som inte definierar mig som person. Jag är inte en ”glad person” och inte heller en ”ängslig person”, i stället tror jag att jag är en blandning av känslor som var och en har sin användning.
Jag har kommit att definiera att vara människa inte bara som ett däggdjur som står på två ben, utan också som en varelse som är kapabel att känna ett komplext utbud av känslor, vilket jag nu ser som en ganska fantastisk sak. Ibland lyser några av de negativa igenom, men längs livets resa kan man garantera att solskenet alltid finns runt hörnet också.
Om jag kunde ge råd till någon som går igenom det jag gick igenom skulle det vara detta – var snäll mot dig själv. Ta kontakt med någon du bryr dig om, eller en organisation som Nopanic, och påminn dig själv om att det är helt okej att inte vara okej hela tiden.
Efter att ha tillbringat en stor del av sitt liv med generaliserat ångestsyndrom skriver Sean Clarke nu om sina egna erfarenheter och vad som personligen har hjälpt honom på sin blogg: http://projectenergise.com/blog/.