En av de minst omdiskuterade aspekterna av frigörelseproklamationen är idag huruvida den gav upphov till ett krav på inmutning. Proklamationen antogs med stöd av Lincolns krigsbefogenheter, varigenom han beslagtog egendom (slavar) i rebellstaterna och sedan frigjorde dem. Uppenbarligen försökte många sydstatare att väcka anspråk på äganderätt mot den federala regeringen. Liknande krav framfördes efter ratificeringen av det 13:e tillägget. Vid den tiden uppskattade kongressen att kostnaden för att kompensera de frigivna slavägarnas ägare var någonstans mellan 1,6 och 2 miljarder dollar, ungefär hälften av det totala värdet av all egendom (fast och lös egendom) i sydstaterna.
Avsnitt 1 i det 14:e tillägget skulle göra alla slavar som föddes eller naturaliserades i Förenta staterna till medborgare i Förenta staterna och i den delstat där de var bosatta. Detta skulle upphäva Dred Scott och göra alla påståenden om att slavar fortfarande kunde hållas som egendom ogiltiga. Men hur är det med alla utestående anspråk som är ett resultat av Emancipationsproklamationen eller det 13:e tillägget?
Som ett direkt svar på denna oro lade författarna till det 14:e tillägget till denna mening i slutet av avsnitt 4.
”Varken Förenta staterna eller någon stat skall ta på sig eller betala … något krav för förlust eller frigörelse av någon slav.”
Med andra ord skulle denna bestämmelse ha gjort slut på eventuella krav på inmutning av egendom mot Förenta staterna, eller en stat, som ett resultat av slavarnas frigörelse. Eftersom delstaterna vid den tiden fick ett ultimatum om allt eller inget för ratificering fick denna bestämmelse föga debatt. Den visar att författarna till ändringsförslaget var bekymrade över konsekvenserna av krav på äganderätt. Tänk om en enda domare skulle finna att det rörde sig om ett övertagande, och den frågan skulle gå upp till Högsta domstolen! Om den skulle komma fram till att det rörde sig om ett övertagande skulle den vara tvungen att bekräfta principerna i Dred Scott om att slavar före det 14:e tillägget faktiskt var ägodelar.
Som professor Aynes påpekar i sin artikel ”Unintended Consequences of the Fourteenth Amendment”:
Även med Salmon P. Chase, en ledande antislaveriadvokat och den nationella arkitekten för antislaverirörelsens juridiska strategi, som överdomare, var minnet av Dred Scott alltför levande i allmänhetens medvetande för att utplåna möjligheten att en stämning av ens en enda före detta slavägare skulle kunna resultera i en dom mot Förenta staterna för att ha tagit egendom utan skälig ersättning. Den eviga rädslan för en allians mellan före detta slavägare och deras tidigare allierade, nordliga demokrater, gav dessutom ett starkt incitament för att lägga denna fråga i vila genom en författningsändring. Utsikterna att riskera mellan 1,5 och 2 miljarder dollar i skuld, när de vägs mot att följa common law-jurybestämmelserna, skulle få det sistnämnda att framstå som obetydligt. Ställd inför ett sådant val skulle till och med en ratificerare som föraktade bestämmelserna om jurygrupper enligt common law se ratificeringen som en ”större nytta”.
Detta är också ett exempel på ett ändringsförslag som specifikt ändrar ett tidigare ändringsförslag, som till exempel hur avsnitt 5 i det fjortonde tillägget påverkar det tionde och elfte tillägget. Här verkar avsnitt 4 i det 14:e tillägget skapa ett undantag från det 5:e tilläggets klausul om övertagande.
Cross-Posted at JoshBlackman.com