När han skulle arbeta med Abbey Road hade Kosh hört historierna om oroligheter inom bandet och hade redan designat vad han trodde skulle bli deras nästa och sista album, som då hette Get Back. Eftersom det skulle följa på White Album kom Kosh på idén att ha fyra separata porträtt av gruppen mot en svart bakgrund som kontrast. ”De höll liksom på att falla sönder, och detta skulle vara deras svanesång”, säger han. ”Så ett ’svart’ album var mitt svar på White Album. Det skulle vara det sista de skulle göra. Jag hade fel!” (När albumet slutligen presenterades året därpå hade det samma utseende men en ny titel, Let It Be.)
Säkerligen var Kosh på Apple en dag sommaren 1969 när han och PR-chefen Derek Taylor bjöds in av Lennon för att lyssna på en acetat som just hade klippts i byggnadens källarstudio. ”Det var som jävla Abbey Road”, säger Kosh. ”Jag sitter där och lyssnar på det här, och väldigt få människor hade lyssnat på det då. När det kom till ’I Want You (She’s So Heavy)’ svimmade jag nästan. Det var så bra.”
Med tanke på att Abbey Road nu ersatte Get Back i utgivningsschemat var Kosh tvungen att snabbt hitta på ett nytt omslag – som han minns, på bara två dagar. ”Vi hade en deadline”, säger han. ”Vi var tvungna att gå till tryckning och albumet var försenat och man var bara tvungen att hantera det.”
Designern kom ihåg de bilder som fotografen Iain Macmillan (som avled 2006) hade tagit utanför Abbey Road-studiorna och visste att albumet skulle få sitt namn efter den gatan. I ett snabbt och avgörande beslut som skulle få genomslag i årtionden beslutade Kosh att inte använda bandets namn på omslaget utan låta fotot tala för sig självt. ”Vi tänkte att om du inte känner till Beatles vid det här laget, var har du då varit?” säger han.
Enligt Kosh skrev Lennon, Ringo Starr och George Harrison alla under på idén, liksom Apple Corps-chefen och den mångårige Beatles-vännen Neil Aspinall. Kosh har inget minne av McCartneys reaktion på att deras namn inte fanns med, men har fortfarande häpnadsväckande minnen av ett samtal mitt i natten från Sir Joseph Lockwood, som ledde Beatles bolag EMI. ”Jag hörde en rad skällsord som var överväldigande”, säger Kosh. ”Han sa att jag skulle förstöra Beatles eftersom jag inte satte deras namn på omslaget och ingen skulle köpa albumet. Jag darrade efter det samtalet.” (Peter Brown, Beatles mångåriga medarbetare och co-manager, har inga minnen av att Lockwood skulle ha varit arg på bandet, så hans kommentarer om Abbey Road kan ha varit ett undantag.)
Som Kosh minns det gick han till jobbet nästa morgon och av en slump var Harrison också där vid en ovanligt tidig tidpunkt. När Kosh berättade om samtalet avfärdade Harrison det och gav Kosh klartecken, och Abbey Road skulle släppas månaden därpå med sin ursprungliga vision – utan artistnamn eller titel på framsidan.
Kosh ser tillbaka på de analyser och konspirationsteorier som följde med roande, med början i ryktena om att ”Paul är död” som sprang ur förmodade ledtrådar i fotot. Han minns att han var på kontoret när en Apple-chef ringde McCartney i Frankrike för att försäkra sig om att han faktiskt levde. ”Dra åt helvete”, sa McCartney och lade på luren.
Kosh, som har varit bosatt i Los Angeles sedan 1973, designade omslagen till Hotel California, Who’s Next och många andra av tidens landmärken. Men hans arbete på Abbey Road är något alldeles extra. Det är säkert det mest parodierade omslaget genom tiderna och har återskapats på skivor av Kanye West, Red Hot Chili Peppers, George Benson, Booker T. and the MG’s, Sesame Street, rapparen Chubb Rock och McCartney själv.
”Du designar inte en ikon när du gör det”, säger han. ”Du betalar hyran och roar dig. Jag minns att jag såg Chili Peppers en i synnerhet och tänkte: ”Herregud, hur bra är inte det?”. Det var spännande för mig att få folk att skratta åt att ta mig på skit.”