För några dagar sedan postade en vän på min Facebook en länk till en webbplats full av fantastiska bakgrundsbilder som han sa påminde honom om mig.Bilden till vänster kommer från den webbplatsen och är för närvarande min aktiva bakgrundsbild.
I början drogs jag bara till citatet eftersom det helt och hållet sammanfattade min egen världsfilosofi – det var inte förrän för några minuter sedan, när jag läste på vad namnet på denna filosofi skulle kunna vara så att jag kunde dela med mig av det i det här inlägget, som jag insåg att detta är ett citat från en Alan Watts, en känd västerländsk filosof som försökte överbrygga klyftan mellan österländskt och västerländskt tänkande. Så det som lockade mig till detta tankesätt var inte Watts själv, utan snarare de idéer som finns förkroppsligade i detta citat.
Religion är för mig en svår och fascinerande fråga. Jag brukade vara en sträng ateist – även om jag aldrig var en särskilt bra ateist, det erkänner jag, eftersom jag ändå alltid var livrädd för spöken och andra oförklarliga fenomen. Med tiden mjuknade dock mina ståndpunkter och det slutade med att jag blev ganska starkt troende på Gud, vilket i sin tur sedan mjuknade till en uteslutande personlig ständigt utvecklande inkluderande spiritualism.
Hörnstenarna i min tro vilar på tre saker: Jag tror starkt på en enhetlig skapelse, det vill säga att alla saker kommer från samma källa och är i sig själva förenade i en yttersta mening, och 3) med tanke på universums vidsträckthet och dess ständigt expanderande natur utvecklades medvetandet som ett sätt för skapelsen att stanna kvar i sig själv. När allt kommer omkring, om Gud – eller ett universellt medvetande, skapelsens brunnskälla etc. – är oändligt komplex och mäktig, och universum ständigt förändras och expanderar, så krävs det ett inre sätt att uppleva.
Och, som Homer Simpson vältaligt uttryckte denna typ av dilemma: ”Kunde Jesus mikrovågsugga en burrito så varm att han själv inte kunde äta den?”
Jag är säker på att vilken filosof som helst kan riva sönder detta trossystem; men det är ju det som gör det till ett trossystem. Jag är också säker på att smartare människor än jag under hela den filosofiska och religiösa historien har argumenterat för de tre föregående punkterna och ”bevisat” dem på sitt eget sätt.
I grunden tycker jag dock att detta trossystem är otroligt befriande – nästan alienerande till viss del – samtidigt som det är fullständigt betryggande. Det är alienerande eftersom det med rätta utgår från att varje enskild sak vi upplever – varje handling, tanke, känsla eller tro – är helt personlig, eftersom alla hjälper universum att uppleva olika facetter av sig självt. Vi har alla våra egna fördomar, antaganden, neurala kopplingar och kemiska balanser som gör att varje enskild sak vi upplever för alltid kommer att vara unik, och aldrig kommer att upplevas av någon annan på samma sätt någonsin igen. Detta är också befriande, eftersom det innebär att vi oavsett vad som händer är unika och kommer att uppleva skapelsen på något helt individuellt sätt.
Samtidigt är detta trossystem extremt kollektivistiskt eftersom ingen av oss bara är ett ”jag”, i stället är vi – i den inre betydelsen av allting – ett universellt ”vi” som bara upplever olika aspekter av vad det faktiskt innebär att vara. Det bästa sättet för mig att förstå detta är att föreställa mig en hjärna som fattar ett beslut; det kan finnas miljontals olika känslor och tankar som tävlar om detta enda beslut. Precis som din hjärna består av olika celler och neurala kopplingar som alla arbetar som en enhetlig helhet, så är existensen likadan. Våra upplevelser utgör en flimmer av den övergripande helheten.
Detta tankespår har också fått mig att fundera över det mänskliga samhällets och skapelsens övergripande framsteg. Först tänkte jag att man kanske kunde jämföra den mänskliga utvecklingen – från jägare/samlare med grundläggande glädjeämnen och grundläggande lidande till den moderna tiden, med fantastiska förbryllande underverk och obeskrivliga fasor – med den mognande karaktären hos ett universellt medvetande; precis som hur en vuxen kan förstå sorg och glädje på ett djupare sätt än vad ett barn kan göra.
Jag skrotar dock de idéerna eftersom jag nu inser att de är otroligt Homo Sapien-orienterade och att de inte tar hänsyn till de eoner av existens som fanns innan människan skapades. Såvida man inte tror att mänskligheten långsamt utvecklades för att ta denna utforskning av medvetandet till en mer direkt nivå. Men det kräver lite mer eftertanke från min sida…
Bildkredit på Imgur.