Hancock kommer till sitt lokala sjukhus för att ge blod. ”Det var antingen det eller att gå med i Young Conservatives”, säger han till sjuksköterskan (Whitfield), innan han börjar bråka med henne om huruvida brittiskt blod är bättre än andra typer av blod. Efter att ha lyckats förolämpa några av de andra väntande blodgivarna roar han sig med att läsa högt på väggaffischerna i väntrummet och sjunger till slut ”Hostor och nysningar sprider sjukdomar” till tonerna av Deutschlandlied innan han blir visad in för att träffa doktorn (Cargill).
När doktorn har tagit ett blodprov antar Hancock glatt att det är allt som behövs och förbereder sig för att åka iväg. När läkaren säger till honom att det bara var ett blodprov (”Det kanske bara är ett blodprov för dig, men det är liv och död för någon stackare!”) och att han måste donera en halvliter blod protesterar han: ”Jag har inget emot att ge en rimlig mängd, men en halvliter! Det är nästan en armfull!” Läkaren övertalar slutligen Hancock att donera en hel pint genom att berätta att han har en sällsynt blodgrupp, vilket vädjar till Hancocks snobberi. Efter att ha skrymt om sin brist på feghet svimmar han när han ger blod.
När Hancock återhämtar sig efteråt har han en pratstund om blod med en medpatient (Lloyd), men eftersom ingen av dem vet särskilt mycket om blod är samtalet inte särskilt lärorikt. När Hancock förbereder sig för att gå därifrån upptäcker han till sin förskräckelse att den andra patienten har stulit hans vingummor. (”Om man inte kan lita på en blodgivare, vem kan man då lita på?”)
Efter att ha återvänt hem skär Hancock sig med en brödkniv och skyndas tillbaka till samma sjukhus, där han får en transfusion av sitt eget blod – den enda pint som sjukhuset har av hans sällsynta blodgrupp.