Bookshelf

Neurotransmittorfunktionerna i det viscerala motoriska systemet är av enorm betydelse i klinisk praxis, och läkemedel som verkar på det autonoma systemet är bland de viktigaste i den kliniska arsenalen. De autonoma transmittorerna har dessutom spelat en viktig roll i de historiska ansträngningarna att förstå den naptiska funktionen. Följaktligen förtjänar neurotransmission i det viscerala motoriska systemet att kommenteras särskilt (se även kapitel 6).

Acetylkolin är den primära neurotransmittorn för både sympatiska och parasympatiska reganglionära neuroner. Nikotinreceptorer på autonoma ganglieceller är geligandstyrda jonkanaler som förmedlar ett så kallat snabbt EPSP (ungefär som nikotinreceptorer vid den neuromuskulära korsningen). Muskariniska acetylkolinreceptorer på ganglieceller tillhör däremot den 7-transmembraniga G-proteinlänkade receptorfamiljen och förmedlar långsammare synaptiska reaktioner (se kapitel 7 och 8). Den primära effekten av muskarinreceptorer i autonoma ganglieceller är att stänga K+-kanaler, vilket gör neuronerna mer excitabla och genererar ett långvarigt EPSP. Som ett resultat av dessa två acetylkolinreceptortyper förmedlar de ganglionära synapserna både snabb excitering och en långsammare modulering av den autonoma gangliecellsaktiviteten.

De autonoma gangliecellernas postganglionära effekter på sina glattmuskulatur-, hjärtmuskulatur- eller körtelmål förmedlas av två primära neurotransmittorer: noradrenalin (NE) och acetylkolin (ACh). För det mesta släpper sympatiska ganglieceller ut noradrenalin på sina mål (ett anmärkningsvärt undantag är den kolinerga sympatiska innervation av svettkörtlar), medan parasympatiska ganglieceller vanligtvis släpper ut acetylkolin. Som förväntat från ovanstående redogörelse har dessa två neurotransmittorer vanligtvis motsatta effekter på sin målvävnad – kontraktion kontra relaxation av glatt muskulatur, till exempel.

Som beskrivits i kapitel 6 till 8 bestäms de specifika effekterna av antingen ACh ellerNE av den typ av receptor som uttrycks i målvävnaden och de nedströms signalvägar som dessa receptorer är kopplade till. Perifera sympatiska måltavlor har i allmänhet två underklasser av noradrenerga receptorer i sina cellmembran, som kallas α- och β-receptorer. Liksom de muskariniska ACh-receptorerna tillhör både α- och β-receptorer och deras undertyper den 7-transmembraniga G-proteinkopplade klassen av cellytoreceptorer. Den olika fördelningen av dessa receptorer i sympatiska mål möjliggör en mängd olika postsynaptiska effekter som förmedlas av noradrenalin som frisätts från postganglionära sympatiska nervändar (tabell 21.2).

Effekterna av acetylkolin som frisätts av parasympatiska ganglieceller på glattmuskler, hjärtmuskulatur och körtelceller varierar också beroende på vilka undertyper av muskariniska kolinerga receptorer som finns i det perifera målet (tabell 21.3). De två viktigaste undertyperna är kända som M1- och M2-receptorer, där M1-receptorer främst finns i tarmen och M2-receptorer i det kardiovaskulära systemet (en annan underklass av muskarinreceptorer, M3, förekommer i både glatt muskulatur och körtelvävnader). Muskarinreceptorer är kopplade till en rad olika intracellulära signaltransduktionsmekanismer som ändrar konduktanserna för K+- och Ca2+-kanaler. De kan också aktivera kväveoxidsyntas, vilket främjar den lokala frisättningen av NO i vissa parasympatiska målvävnader (se t.ex. avsnittet om autonom kontroll av sexuell funktion)

I motsats till de relativt begränsade reaktioner som genereras av noradrenalin och acetylkolin som frisätts av sympatiska respektive parasympatiska ganglieceller, uppnår neuronerna i det enteriska nervsystemet en enorm mångfald av måleffekter genom många olika neurotransmittorer, av vilka de flesta är areneuropeptider som är associerade med specifika cellgrupper i antingen det myenteriska eller det submukösa plexus som nämnts tidigare. Detaljerna om dessa medel och deras verkan ligger utanför ramen för denna inledande redogörelse.