Ultraljud kan användas som ett kliniskt diagnostiskt verktyg i sen graviditet för att bedöma barnets tillstånd vid komplikationer eller för att upptäcka problem som annars kanske inte är uppenbara. Om sådana problem identifieras kan detta leda till förändringar i vården och ett förbättrat resultat för barnet. Det är dock kontroversiellt att utföra skanningar på alla kvinnor. Om alla kvinnor undersöks kan det innebära att antalet ingrepp ökar utan att mödrar eller barn gynnas. Även om det är populärt kan det hända att kvinnor inte helt och hållet förstår syftet med undersökningen och att de antingen blir felaktigt lugnade eller oförberedda på negativa resultat. Det finns bevis för att rutinmässigt ultraljud efter 24 veckors graviditet hos kvinnor med låg risk eller oselekterade kvinnor inte är till någon nytta för mamman eller barnet. Tretton studier med 34 980 kvinnor som slumpmässigt valdes ut till screening eller en kontrollgrupp (inget eller selektivt ultraljud eller ultraljud med dolda resultat) bidrog till granskningen. Kvaliteten på studierna var tillfredsställande. Det fanns inga skillnader mellan grupperna när det gällde antalet kvinnor som fick ytterligare undersökningar, inskrivningar på förlossningsavdelningar, för tidig förlossning under 37 veckor, framkallande av värkarbete, instrumentella förlossningar eller kejsarsnitt. Barnens födelsevikt, tillstånd vid födseln, ingrepp som återupplivning och inläggning i specialvård var likartade mellan grupperna. Barnens överlevnad, med eller utan medfödda avvikelser, skiljde sig inte åt med eller utan rutinmässig ultraljudsscreening i slutet av graviditeten. Ingen av studierna rapporterade om effekten av rutinmässigt ultraljud i sen graviditet på för tidig födsel under 34 veckor, mammans psykologi eller den mentala utvecklingen hos spädbarn när de är två år gamla.
Protokollen för ultraljudsundersökningar i varje studie varierade, liksom orsakerna till ultraljudsundersökningar efter 24 veckors graviditet. Det är svårt att särskilja inflytandet från ultraljud i första och andra trimestern, och bedömningen av de flesta åtgärder i slutet av graviditeten baseras på gestationsreferensdata, som bygger på noggrann gestationsdatering i början av graviditeten. Försök genomfördes under en tidsperiod som omfattade tidig introduktion i klinisk praxis till utbredd användning, och under denna tid diskuterades fortfarande hur man skall bedöma fostrets storlek och välbefinnande med hjälp av ultraljud. Eftersom ultraljudstekniken fortsätter att utvecklas och blir mer lättillgänglig är det viktigt att behålla en tydlig uppfattning om dess relevans. Ultraljud, som är en klinisk undersökning, kan användas för att upptäcka avvikelser utan att man fullt ut bedömer hur detta påverkar de kliniska resultaten. Att utsätta den blivande mamman för osäkerhet och eventuell ångest när det gäller hennes barns hälsa har konsekvenser som kan vara långtgående. Dessutom vet man lite om hur det barn som har blivit skadat i livmodern utvecklas efter födseln och under de första levnadsåren.