De 10 bästa jazzalbumen från 1970-talet: Kritikerval

Vilket bättre sätt att fira 50-årsjubileet av en musiktidning än att göra en topp-50-lista? Med tanke på hur mycket tid vi tillbringar hemma just nu verkade en lista över album vara det mest förnuftiga, och roliga, alternativet. Under normala omständigheter skulle vi kanske inte alla ha möjlighet att fördjupa oss i så många inspelade uttalanden av sådan längd; vi kan lika gärna utnyttja möjligheten medan vi har den.

Det var dock nödvändigt med några grundläggande grundregler. De viktigaste:

1) Tio album för varje årtionde som JazzTimes har funnits.

2) Inte mer än ett album per årtionde av en enda ”huvudartist”. (Naturligtvis har många av dessa artister ett sätt att återkomma på andras album, men vi straffade dem inte för det. På samma sätt övervägde vi inte att stryka något album bara för att spelarna på det också dyker upp på flera andra inom samma årtionde.)

3) Ingen rangordning; det är för mycket press, och dessutom verkade det avvisande konstigt att kalla ett album gjort 2016 för ”bättre” eller ”sämre” än ett album gjort 1971. Kronologi, baserat på utgivningsdatum, skulle vara den enda avgörande faktorn för den slutliga ordningen.

Med dessa regler i åtanke bläddrade vi igenom gamla JT-recensioner och kritikerundersökningar, samt konsulterade olika andra källor (när det gäller album från de senaste 20 åren visade sig Nate Chinens bok Playing Changes vara särskilt hjälpsam när det gällde att väcka idéer). Sedan begärde vi nomineringar från en liten grupp viktiga medarbetare i tidningen. När alla rösterna kommit in tabulerade vi dem för att ta fram den lista som du ser här.

Som de flesta sådana listor speglar den den typ av kompromiss som nödvändigtvis går hand i hand med konsensus. Den återspeglar definitivt inte min personliga smak. Min egen topp 10 för 70-talet, för att bara välja ett årtionde, skulle innehålla en annan Miles Davis-skiva (antingen Jack Johnson eller On the Corner), tillsammans med Airs Air Lore och Ornette Colemans Science Fiction. Avsaknaden av ett enda Ornette-album är faktiskt en av de största besvikelserna här. Det beror inte på att ingen röstade på honom; det beror på att inte tillräckligt många röstade på samma skiva, vilket innebar att ingen av dem klarade sig utanför ett visst decenniums topp 25. Jag motstod den starka frestelsen att leka Gud i det här fallet och lät resultaten stå fast.

När vi sammanställde vår lista under våren dök det upp fler frågor. Till exempel, varför låta kritikerna få allt det roliga? Borde vi inte involvera våra läsare också? Och det gjorde vi och lanserade en serie av fem läsarundersökningar – en per årtionde – som pågick i ungefär en månad vardera på jazztimes.com. Nästan 50 000 röster senare är resultaten av alla dessa omröstningar också inne (rangordnade efter antalet röster per album), och det är fascinerande att jämföra er lista med vår. Kanske inte överraskande är det så att ju längre bakåt i tiden vi går, desto närmare enigheten kommer vi; för 70-talet är sju av tio val identiska på båda listorna, och de övriga tre titlarna på läsarnas lista finns alla på vår topp 20-lista. Men när vi kommer in på 80-talet börjar åsikterna gå isär, även om det fortfarande finns några gemensamma punkter som man kan enas om framöver, där Wayne Shorters förträfflighet är den största.

Du kan (och kommer med största sannolikhet att) argumentera om vad som finns med här och vad som inte finns med; det är det som artiklar som den här typen av artiklar handlar om. Men en sak är säker: Du kan inte göra fel när du lyssnar på något av dessa 50 album. Och att lyssna på dem alla, eller till och med ett litet urval av dem … ja, det kan finnas få bättre sätt att fira JazzTimes guldjubileum. Bortsett från att hålla den typ av stor fest som vi alla hoppas kunna ha igen, ett av dessa år.

Vi börjar med våra kritikers val av de tio bästa jazzalbumen från 1970-talet. För 1980-talet, gå hit; för 1990-talet, gå hit; för 2000-talet, gå hit; för 2010-talet, gå hit. -Mac Randall