Delvis viktbäring är en allmänt accepterad princip för rehabilitering efter trauma eller rekonstruktiv kirurgi i nedre extremiteten. Individuella dynamiska belastningar under partiell viktbäring till en given belastningsnivå på 200 N jämfördes hos 23 patienter som hade drabbats av en fraktur i nedre extremiteten och 11 friska frivilliga med hjälp av dynamiska tryckmätningar i sulan. Överdriven dynamisk belastning jämfört med den statiskt förprovade 200 N-nivån observerades i alla grupper. De maximala kraftnivåerna var upp till 690 N hos unga patienter och upp till 580 N hos äldre patienter utöver den föreskrivna statiska belastningen. Ingen av de friska frivilliga kunde hålla sig inom den givna belastningen på 200 N. Den fastställda belastningsnivån överskreds med minst 38 N (119 %) i den äldre patientgruppen. I jämförelse visade äldre patienter statistiskt signifikant högre maximala krafter än unga patienter under de två första testdagarna (p = 0,007 och 0,013). Under den tredje testdagen var de maximala markkontaktkrafterna i genomsnitt 71 N högre än i gruppen unga patienter. Analysen av krafttidsintegralerna (impulser som överförs till marken) visade högre värden hos de äldre återigen än hos de unga patienterna. Skillnaderna var statistiskt signifikanta under de två första testdagarna (p = 0,006 och 0,037).
Denna studie innebär att det konventionella konceptet med postoperativ partiell viktbäring med början från 200 N och en stegvis ökning av belastningsnivån tills full viktbäring inte är giltigt i klinisk praxis.