Laura Ingalls Wilders tidigaste minne av att ha hört en järnvägsvisselpipa finns dokumenterat i Minnesota-avsnittet i hennes handskrivna manuskript för Pioneer Girl. ”Jag trodde att den kallade på mig”, hävdade Wilder om sin första reaktion på lokomotivets distinkta jamande.1 I en av de reviderade versionerna av manuskriptet försökte dock hennes dotter och redaktör Rose Wilder Lane göra detta ögonblick mer lärorikt. I den versionen använder Wilders far tågobservationen för att informera sina barn om ”byggandet av järnvägar över den stora amerikanska öknen”, ett storslaget projekt som visar att familjen levde i ”en tid av underbara uppfinningar och företagsamhet”.2 Denna utläggning återspeglade det sätt på vilket många historiker i början av 1900-talet hade kommit att betrakta bosättningen på de stora slätterna. Före Dust Bowls förödelse var amerikanernas förmåga att trivas i denna påstått obeboeliga region ett bevis på deras pionjäranda.
En handkolorerad trägravyr som föreställer nybyggare som rör sig västerut genom den stora amerikanska öknen, ca 1875. Library of Congress
Edwin James myntade uttrycket ”Great American Desert” för att beskriva de vidsträckta prärien i nuvarande Oklahoma, Kansas och Nebraska i sin krönika om Stephen H. Longs utforskning av regionen 1820. James förklarade att detta område var ”nästan helt olämpligt för odling och naturligtvis obeboeligt för ett folk som är beroende av jordbruk för sin försörjning”. Zebulon Pike hade kommit till en liknande slutsats efter sin resa över de stora slätterna 1806 och förklarade att amerikanerna skulle bli tvungna att ”lämna prärien … till landets vandrande och ociviliserade urinvånare”.3 Det är uppenbart att dessa tidiga upptäcktsresande inte hade någon större kännedom eller uppskattning av de sätt på vilka slättindianernas stammar använde marken. Vidare hade dessa beskrivningar ett begränsat genomslag, eftersom endast ett fåtal nordostindianer köpte denna syn på regionen. Ändå förekom denna vidsträckta ”öken” – en term som på den tiden användes för att beskriva obebyggd mark – på åtminstone några kartor från mitten av 1800-talet.4
Medan inkräktare från den grönskande nordöstra delen av landet tvekade, såg de som bodde närmare Mississippifloden positivt på regionens framtidsutsikter. Efter inbördeskriget gjorde järnvägsexpansionen och en fuktig vädercykel att området verkade moget för bosättning. I en rapport från 1878 till Förenta staternas kongress varnade dock geologen John Wesley Powell för att området bortom den hundrade meridianen – som omfattade både de ”subhumida” eller halvtorra Great Plains och de torra markerna väster om Klippiga bergen – inte kunde odlas utan konstbevattning och att det skulle förekomma perioder av förödande torka6 .
Få lyssnade på Powells varningar; i stället romantiserade många de stora slätterna som en trädgård skapad av människan och använde idén om den ”stora amerikanska öknen” för att antyda att tåliga pionjärer hade erövrat det som en gång troddes vara ett kargt land.7 Lanes redigeringar återspeglade den hyllande trenden och förebådade familjens flyttning västerut till Dakota Territory, där de skulle bosätta sig mellan nittiosjunde och nittiåttonde meridianen. Trots de lovande uppmuntrarnas löften skulle deras framgång som hemsättare dock bli minst sagt ojämn. Dessutom kom Lanes revideringar 1930 i början av en långvarig torka som sammanföll med den värsta ekonomiska nedgången i landets historia. Sammantaget var 1930-talet ett katastrofalt årtionde för jordbrukarna i regionen. Amerikanerna, visar det sig, hade fortfarande mycket att lära om livet på slätterna.
Cody Ewert
1. Laura Ingalls Wilder, Pioneer Girl: The Annotated Autobiography, ed. Pamela Smith Hill (Pierre: South Dakota Historical Society Press, 2014), s. 62.
2. Wilder, ”Pioneer Girl-Revised” , s. 15, Box 14, file 207, Laura Ingalls Wilder Series, Rose Wilder Lane Papers, Herbert Hoover Presidential Library, West Branch, Iowa.
3. Båda citerade i The American West: A New Interpretive History, av Robert V. Hine och John Mack Faragher (New Haven, Conn.: Yale University Press, 2000), s. 160.
4. Martyn J. Bowden, ”Great American Desert”, i Encyclopedia of the Great Plains, red. David J. Wishart (Lincoln: University of Nebraska Press, 2000), s. 389.
5. David M. Emmons, Garden in the Grasslands: Boomer Literature of the Central Great Plains (Lincoln: University of Nebraska Press, 1971), s. 128.
6. Donald Worster, A River Running West: The Life of John Wesley Powell (New York: Oxford University Press, 2004), s. 356, 480-81.
7. Däremot skulle historikern Walter Prescott Webb använda termen ”Great American Desert” i sin klassiska studie The Great Plains från 1931 för att hävda att många aspekter av bosättningen på slätterna hade varit missriktade. Bowden, ”Great American Desert”, s. 389.
.