Den 15 juli 1918 inledde tyskarna nära floden Marne i Champagne i Frankrike vad som skulle bli deras sista offensiv under första världskriget.
Den tyske generalen Erich Ludendorff, som var övertygad om att ett angrepp i Flandern, den region som sträcker sig från norra Frankrike till Belgien, var den bästa vägen till en tysk seger i kriget, beslöt att inleda ett omfattande avledande angrepp längre söderut för att locka bort de allierade trupperna från huvudevenemanget. Den resulterande attacken vid Marne, som inleddes efter att tyskarna tagit den strategiskt viktiga bergskammen Chemin des Dames nära floden Aisne den 27 maj 1918, var det senaste steget i en stor tysk offensiv som kallades Kaiserschlacht (Kaiserslag) och som leddes av Ludendorff under våren 1918.
På morgonen den 15 juli anföll 23 divisioner från den tyska 1:a och 3:e armén den franska 4:e armén öster om Reims, medan 17 divisioner från 7:e armén, assisterade av 9:e armén, anföll den franska 6:e armén väster om staden. Det dubbla anfallet var Ludendorffs försök att dela och erövra de franska styrkorna, som fick sällskap av 85 000 amerikanska soldater samt en del av den brittiska expeditionsstyrkan (BEF), som till största delen befann sig i Flandern.
När tyskarna inledde sin framryckning efter ett inledande artilleribombardemang upptäckte de dock att fransmännen hade upprättat en rad falska skyttegravar, som bemannades av endast ett fåtal försvarare. Den verkliga frontlinjen av skyttegravar låg längre fram och hade knappt berörts av bombardemanget. Denna bedrägliga strategi hade införts av den franske överbefälhavaren Philippe Pétain.
Som en tysk officer, Rudolf Binding, skrev i sin dagbok om anfallet den 15 juli, gjorde fransmännen ”inget motstånd i fronten… de hade varken infanteri eller artilleri i detta framskjutna stridsfält… Våra kanoner bombarderade tomma skyttegravar; våra gasgranater gasade tomma artilleriställningar…” ….Den spärreld, som skulle ha föregått och skyddat, fortsatte någonstans över fiendens bakre positioner, medan den första verkliga motståndslinjen framme ännu inte hade genomförts.” När tyskarna närmade sig de ”riktiga” allierade frontlinjerna möttes de av en våldsam spärreld av fransk och amerikansk eldgivning. Tyskarna, som var fångade och omringade, drabbades av stora förluster och förberedde de allierade för den stora motattack som de skulle inleda den 18 juli.
LÄS MER: Livet i skyttegravarna under första världskriget