Diabas /ˈdaɪ./ eller dolerit eller mikrogabbro är en mafisk, holokristallin, subvulkanisk bergart som motsvarar vulkanisk basalt eller plutonisk gabbro. Diabasdiken och -sills är vanligtvis ytliga intrusiva kroppar och uppvisar ofta finkorniga till aphanitiska kyllager som kan innehålla tachylit (mörkt mafiskt glas).
Innehåll
- 1 Petrografi
- 2 Lokaliseringar
- 3 Användning
- 4 Se även
- 5 Referenser
Petrografi
Diabas har normalt en fin, men synlig textur av euhedrala lathformade plagioklaskristaller (62 %) i en finare matris av klinopyroxen, typiskt augit (20-29 %), med en mindre mängd olivin (3 % upp till 12 % i olivindiabas), magnetit (2 %) och ilmenit (2 %). Tillbehörs- och förändringsmineraler inkluderar hornblände, biotit, apatit, pyrrhotit, kalcopyrit, serpentin, klorit och kalcit. Texturen kallas diabasisk och är typisk för diabaser. Denna diabasiska textur kallas också interstitiell. Fältspaten har hög halt av anorthit (i motsats till albit), den kalciuminnehållande ändmedlemmen i plagioklas-anorthit-albit-fästlösningsserien, oftast labradorit.
Lokaliseringar
En diabasdike som korsar horisontella kalkstenslager i Arizona
Diabas förekommer vanligen i mindre relativt grunda intrusiva kroppar som dikes och sills. Diabasdiken förekommer i områden med utbredning av jordskorpan och förekommer ofta i dikessvärmar med hundratals enskilda diken eller sills som strålar ut från ett enda vulkaniskt centrum.
Palisades Sill som utgör New Jersey Palisades vid Hudsonfloden, nära New York City, är ett exempel på en diabas sill. Dikeskomplexen i den brittiska tertiära vulkaniska provinsen som omfattar Skye, Rum, Mull och Arran i västra Skottland, Slieve Gullion-regionen på Irland och som sträcker sig över norra England innehåller många exempel på diabasdikesvärmar, mot Midlands finns andra exempel som Rowley Rag. Delar av Deccanfallen i Indien, som bildades i slutet av kritaperioden, innehåller också dolerit. Den är också riklig i stora delar av Curaçao, en ö utanför Venezuelas kust.
I Västaustralien är ett 200 km långt doleritdike, Norseman-Wiluna-bältet, förknippat med det icke-alluiva guldgruveområdet mellan Norseman och Kalgoolie, som omfattar Australiens största guldgruva, Super Pit-guldgruvan. Väster om Norseman-Wiluna-bältet ligger Yalgoo-Singleton-bältet, där komplexa doleritdikesvärmar skymmer de vulkanisk-lastiska sedimenten.
De stora områdena med maffisk vulkanism/plutonism som är förknippade med Gondwanalands sönderfall under jura på det södra halvklotet omfattar många stora diabas/doleritkanter och dikesvärmar. Dessa inkluderar Karoo-doleriterna i Sydafrika, Ferrar-doleriterna i Antarktis och den största av dessa, faktiskt den mest omfattande av alla doleritformationer i världen, finns i Tasmanien. Här kan volymen magma som trängde in i en tunn skiktning av permiska och triasiska bergarter från flera olika tillrinningsställen under en period av kanske en miljon år ha överstigit 40 000 kubikkilometer. På Tasmanien dominerar dolerit landskapet.Ringdiken är stora, nästan vertikala diken som syns ovan jord som cirkulära utbrott med en diameter på upp till 30 km och med ett djup på hundratals meter till flera kilometer. Tjockare diken består av plutoniska bergarter, snarare än hypabyssala, och är centrerade kring djupa intrusioner.
Användning
Diabas används som krossad sten och som prydnadssten.
Se även
- Lista över bergarter
- Klein, Cornelus och Cornelius S. Hurlbut, Jr.(1986) Manual of Mineralogy, Wiley, 20th ed., s. 483 ISBN 0-471-80580-7
- Morehouse, W. W. (1959) The Study of Rocks in Thin Section, Harper & Row, s. 160
- Continental Flood Basalts (and Layered Intrusions)
- Hill R.E.T, Barnes S.J., Gole M.J., and Dowling S.E., 1990. Physical volcanology of komatiites; A field guide to the komatiites of the Norseman-Wiluna Greenstone Belt, Eastern Goldfields Province, Yilgarn Block, Western Australia, Geological Society of Australia. ISBN 0-909869-55-3
- O’Connor-Parsons, Tansy; Stanley, Clifford R. (2007). ”Downhole lithogeochemical patterns relating to chemostratigraphy and igneous fractionation processes in the Golden Mile dolerite, Western Australia”. Geochemistry: Exploration, Environment, Analysis 7 (2): 109-127. doi:10.1144/1467-7873/07-132 doi:10.1144/1467-7873/07-132.
- Wanga Q., Campbella I. H. (1998). ”Geokronologi av suprakrustala bergarter från Golden Grove-området, Murchison-provinsen, Yilgarn Craton, Western Australia”. Australian Journal of Earth Sciences 45 (4): 571-577. doi:10.1080/08120099808728413 doi:10.1080/08120099808728413. Bibcode: 1998AuJES..45..571W Bibcode: 1998AuJES..45..571W Bibcode: 1998AuJES..45..571W.
- Leaman, David 2002, ”The Rock that Makes Tasmania”, Leaman Geophysics, ISBN 0-9581199-0-2 s. 117