Ur-Nammu var den förste härskaren i den tredje dynastien av Ur, ett imperium som sträckte sig österut från södra Mesopotamien till delar av dagens Iran.
Under den här perioden lades fundamentsfigurer i tegellådor som placerades i de nedre nivåerna av byggnadsprojekt, nästan uteslutande tempel. Enligt Muscarella (Bronze and Iron, Ancient Near Eastern Artifacts in the Metropolitan Museum of Art, s. 309) var canefore ”den klassiska (normativa) formen” för dessa pinnar. Figuren representerar kungen och visar honom i färd med att delta i byggandet av tempelkomplexet, då han bokstavligen bär leran till tegelstenarna på sitt huvud. Genom att placera figuren, eller flera figurer, i templet bevaras kungen som ständigt närvarande i det tempel han uppfört, och för evigt i akt och mening att tjäna gudomen där.
Fortfarande informerar Muscarella (s. 311, op. cit.) att som offer under tempelgolv och -väggar ”representerar dessa fundamentsfigurer en av de få klasser av artefakter som gjordes uteslutande för att döljas undan för människans ögon och företagande från det ögonblick de tillverkades”.”
Flera identiska figurer av Ur-Nammu är kända: två utgrävda i Uruk, en från Enlil-templet i Nippur, nu i Bagdad (IM 59586), en i British Museum (ANE 113896), en i Metropolitan Museum of Art (47.49) och en i Burrell Collection, Glasgow (se s. 311 i Muscarella, op. cit.). För de tre sistnämnda, liksom för det aktuella exemplaret, är ursprunget okänt.