”De gjorde mycket för oss, men de visste att vi var tvungna att vara ett band”, säger Michael Hobby, sångare till Horses, som sitter i ett bås tillsammans med sina bandkamrater på Nashville hipsterparadiset Dive Motel en regnig måndagseftermiddag.
”Vi kom till ett ställe och de kom till ett ställe samtidigt där det var ’jag tror inte att vi hjälper varandra just nu'”, säger gitarristen Zach Brown.
Med tanke på Horses var det en snabb och vänskaplig separation (efteråt gick de ut på drinkar med sina tidigare chefer), men viktigast av allt gav utträdet dem möjlighet att återförenas med producenten Dave Cobb, som övervakade det råa och grymma materialet som först fick dem signade till Big Machine. De rusade in i RCA Studio A med Cobb och klippte 10 nya låtar live på studiogolvet.
Populär på Rolling Stone
”Vi var helt oberoende vid det laget och vi hade ingen annan agenda än att vi bara skulle göra ett album som representerar oss på bästa sätt”, säger Brown. ”Vi ville inte lägga in en massa saker på den som skulle vara svåra att göra live eller försöka göra en låt bättre genom att lägga in något slumpmässigt instrument på den. Låt den bara stå för sig själv.”
I vår kommer A Thousand Horses – Hobby, Brown, gitarristen Bill Satcher och basisten Graham DeLoach – att släppa frukterna av dessa sessioner, fullängdsalbumet Let the Band Play On, på Cobbs Elektra Records-imprint Low Country Sound.
Lp:n, som är 36 minuter lång, är en tight, tillfredsställande lyssning som understryker bandets engagemang för att skära ner på det feta. Ingenting känns påtvingat, det finns en betoning på melodier och Hobby låter sin röst komma fram på ett mer naturligt sätt (borta är det ibland trånga gnället från det förflutna). Det är ljudet av en grupp som inte jagar trender. Låtar som ”Never Liked the Rain”, inspirerad av en familjemedlems skilsmässa, och balladen ”Startin’ Fires”, som handlar om giftiga relationer, är långt ifrån några partyhymner från backwoods. Men A Thousand Horses insisterar på att en återkomst till radion, via låtar som den optimistiska ”Livin’ My Best Life” och den jangliga ”Broken Heartland”, är en del av deras plan.
”Vi är inte traditionella countryartister, och det har vi aldrig varit”, säger Hobby. ”Det är det som skiljer oss åt och gör oss annorlunda än alla andra. Vi vill stå på egna ben och skapa vår egen bana och väg och göra skivor som vi tycker om att lyssna på. Med Dave är hans sida en annan värld, men den gemensamma tråden var att göra en grym skiva. Och radion kommer att vara en del av det.”
Gruppens släktskap med Cobb, som har blivit en populär americana-producent tack vare sitt arbete med Jason Isbell och Chris Stapleton, sträcker sig tio år tillbaka i tiden, till Los Angeles, när bandet – som fortfarande inte hade något namn – samlades i en studio i Silver Lake för att jobba med låtar, medan de nöp sig själva i armen för att ungdomar från South Carolina och Georgia på något sätt hade lyckats ta sig till det förlovade landet Kalifornien. De lämnade studion som A Thousand Horses och var kortvarigt kontrakterade av Interscope innan de släpptes. Big Machine’s Republic Nashville tog till slut upp dem.
För Let the Band Play On hoppades The Horses kunna utnyttja den gamla ”vi mot världen”-magin som de trollade fram med Cobb.
”Vi har verkligen slutit cirkeln vid det här laget. Vi gick tillbaka till grunderna. Vi hade låtar som vi verkligen trodde på, ringde upp Dave och gick till Hooters”, säger Brown.
”På Hooters”, skrattar Hobby, ”bestämde vi oss för att göra en skiva.”
Albumtiteln kommer från något som Hobby improviserade i slutet av inspelningen av barroom twanger ”Drinkin’ Song”. När gruppen förlorade sig i ett utdraget jam ropade han: ”Låt bandet spela vidare!”
”Det uttalandet sammanfattade känslan av skivan”, säger Satcher.
Det är vårt uppdrag, tillägger DeLoach.
Och hela bandet skrev ”Drinkin’ Song”, men Hobby och Satcher samarbetade om huvuddelen av skivans låtar med skribenter som Kendell Marvel, Lee Thomas Miller och Jonathan Singleton. ”Broken Heartland”, skriven tillsammans med Singleton och framlidne Andrew Dorff, var en äldre låt som Hobby och Satcher hade skickat fram och tillbaka till varandra, övertygade om att den var värd att en dag slutföra.
”’Broken Heartland’ är en plats vi alla har varit på”, säger Hobby, ”där det finns en bar där för dig att komma.”
”Och ha den sorgligaste, mest ensamma tiden”, tillägger Brown och avslutar tanken.
Efter att ha spenderat större delen av sin karriär på Republic Nashville tillsammans med country-radiohitmakare som Florida Georgia Line och The Band Perry, befinner sig A Thousand Horses nu på ett imprint som släpper album av mer rootsiga artister: Brandi Carlile, Brent Cobb och Anderson East, bland dem. Bortsett från countryradions mål kan associeringen göra att bandet når en annan publik. De har redan bokats för att spela på den eklektiska Shaky Boots Festival i Atlanta i sommar, på en lista som inkluderar Carlile, John Prine, Tanya Tucker, Colter Wall och countryrockarna Whiskey Myers.
”Det känns verkligen bra att vara i det sällskap som vi är i på vårt bolag”, säger Brown. ”Det är ett häftigt ställe att vara på.”
Bandmedlemmarna är alla överens, men Hobby kan, precis som han gjorde med albumets titel, inte låta bli att koka ner det on-the-nose-attraktiva i Let the Band Play On.
”Vi är ett country rock & roll band”, säger han sakligt. ”Om du är ett fan av den typen av musik kommer du förmodligen att gilla det.”