Under barn- och ungdomsåren ligger vår lycka och överlevnad i händerna på våra föräldrar eller vårdnadshavare. Vi längtar efter att bli älskade av dem, vi längtar efter att aldrig bli sårade av dem, vi längtar efter att bli skyddade och omhändertagna. Vi längtar efter att de ska göra oss lyckliga och känna oss trygga. Eftersom även våra föräldrar är människor kommer vi förr eller senare att bli skadade av de personer som vi älskar och behöver mest för vår överlevnad. Det är också mycket ovanligt att få lycka och kärlek utan villkor eller förväntningar på något i gengäld från en förälder, även om vi borde vara det. Istället förväntas vi ofta göra våra föräldrar lyckliga och ge dem tillbaka den kärlek de behöver och/eller saknar för att de ska känna sig lyckliga och hela.
Verkligheten är alltså att vi utvecklar en helt förvrängd bild och uppfattning om vad kärlek är.
Varför ger föräldrarna oss inte den kärlek vi längtar efter utan ber oss istället att ge dem den? Även om vi är barn förväntas vi ge dem den kärlek de behöver snarare än tvärtom. Varför? För att de är människor. De kan vara ofullkomliga. Deras kärlek är ofullkomlig eftersom det är mänsklig kärlek, inte gudomlig kärlek.
Ja, under vår resa tillsammans kan våra mammor och pappor medvetet eller omedvetet överge oss, svika oss, avvisa eller försumma oss. De kanske gör orättvisa bedömningar om oss som vi uppfattar som felaktiga men som vi inte har något annat val än att ta på oss bördan av. Som barn har vi tyvärr inget val. Och övertid när vi för första gången upplever att vi blir sårade av de människor som förväntas älska oss mest, skydda oss mest, respektera oss mest och finnas där för oss mest, växer vi upp och tillämpar blint vad vi lärt oss om kärlek och glömmer att vi har ett val.
Vi fortsätter att leva livet i tron att det är för riskabelt att älska. För att vara rättvis är det det. Ju större kärleken är, desto större är risken och kärlek från en annan är inte gratis. Vuxna relationer kräver att vi är redo att älska och bli älskade.
Som vuxna längtar vi efter att bli älskade helt och hållet av någon som aldrig kommer att göra oss besvikna eller såra oss. Någon som inte kommer att be oss ändra oss i utbyte mot sin kärlek. Så vi letar efter den ”rätta” mannen eller den ”rätta” kvinnan och gör motstånd mot eller förkastar den ”fel”. Men frågan kvarstår fortfarande, finns det en rätt eller fel person?
När vi växer upp upptäcker vi snabbt att hur välmenande människor än är så kan de helt enkelt inte älska perfekt. Precis som våra föräldrar eller vårdnadshavare, och precis som vi själva, älskar alla mänskligt och definitivt inte som upplysta gudar eller gudinnor. Har vi då alla fel? Är inte ”fel” en subjektiv bedömning ändå? Och vem är vi att döma människor som ”rätt” eller ”fel”, vare sig de är makar, partner, vänner eller kollegor?
Ja, att älska människor är riskabelt. Ju större kärleken är, desto större är risken. Det är bättre att vi gör en mental anteckning om detta i våra sinnen och hjärtan, men låt det inte hindra oss från att ta risker. Den hjärtesorg vi upplever när vi får ett brev från någon, eller när vi pratar med någon som vi har haft en koppling till ett tag, kan få oss att känna att det inte är värt smärtan att ge bort våra hjärtan bara för att få dem krossade igen. Säkert är det bättre att förneka oss själva chansen att helt enkelt utforska vad som skulle kunna utvecklas härnäst. Och vilken bättre ursäkt kan man använda än osäkerheten om det är den rätta mannen eller kvinnan? Hur kan jag se till att jag inte blir övergiven, förrådd, avvisad, dömd, respektlös eller orättvist behandlad igen?