När jag ser på Sočadalen i Slovenien i dag, med sina akvamarina forsar, vattenfall som faller mjukt nerför branta klippor och täta, övervuxna smaragdskogar, har jag svårt att föreställa mig att området en gång i tiden liknade den karga och grå Sočadalen i Ernest Hemingways roman ”En farväl till vapnen”:
”Man kämpade om det berget också, men det lyckades inte, och på hösten när regnet kom föll alla löv från kastanjeträden och grenarna var kala och stammarna svarta av regn. Vinodlingarna var också tunna och kala grenar och hela landet vått och brunt och dött av hösten.”
Vad som är ännu svårare att föreställa sig är att dalen en gång var en del av Isonzofronten, en av de blodigaste frontlinjerna under första världskriget. Ungefär 1,7 miljoner soldater dog eller lemlästades för livet när de kämpade på Isonzofronten, och många förlorade sina liv när de försökte navigera i de branta bergssluttningarna, kämpa sig igenom vitblå snöstormar eller korsa oöverstigliga raviner.
- Relaterad artikel: Epikuriskt Slovenien gör sitt avtryck
”Sočadalen – och Bovec-området i synnerhet – är unik på grund av sitt mikroklimat”, säger min Soča Rafting-guide Jure Črnič. ”Med de julianska alperna på ena sidan av oss, Medelhavet i närheten, Bovecbäckenet och de djupa ravinerna och floderna tillsammans kan vädret förändras ganska plötsligt – och med ogynnsamma förhållanden.”
Under första världskriget löpte Soča-floden (på italienska känd som Isonzo-floden) i nord-sydlig riktning längs med vad som då var Österrikes och Italiens gräns, och öppnade en ny 600 km lång front när Italien förklarade krig mot Österrike-Ungern den 23 maj 1915. Sammanlagt 12 större slag utkämpades där mellan 1915 och 1917, där den italienska sidan inledde 11 av de 12 offensiverna. Trots det österrikisk-ungerska kejsardömets ansträngningar att renovera de gamla bergspassförsvaren och befästa de kuperade bergen som flankerade dess sida av floden, vann de allierade så småningom första världskriget, vilket ledde till att det land som nu är det moderna Slovenien annekterades till Italien genom Rapallofördraget 1920.
Under striderna vid Isonzo förflyttades många av Sočadalens 300 000 invånare till centrala Österrike-Ungern för att undvika korselden från frontlinjen, medan andra tvingades lämna sina hem till förmån för soldatbaracker. Otaliga invånare återvände aldrig, och när det gäller de tusentals soldater som transporterades till regionen och dog där finns det få dokument eller spår av dem kvar.
Under de följande åren genomgick regionen en ännu större omvandling, och många av de gamla platserna från första världskriget lämnades att förfalla i ödemarken. Italianiseringen övergick i ockupation av nazityska tyska styrkor, och så småningom absorberades regionen av Jugoslavien i slutet av andra världskriget. Det var inte förrän 1991 som slovenerna vann självständighet, och i dag har många invånare i Sočadalen vänt sig till äventyrs- och kulturturism för att försörja sig.
I synnerhet en stiftelse känd som Ustanova Fundacija Poti Miru v Posočju arbetar för att förhindra att märkena från första världskriget försvinner. Den samarbetade med institutet för skydd av kulturarvet för att skapa Pot Miru, eller ”Fredens vandring”, en 90 km lång vandringsled som delar upp några av de viktigaste platserna från första världskriget och de naturliga höjdpunkterna i Sočadalen i fem dagsavsnitt.
Vandringsledens första avsnitt sträcker sig cirka 11 km från staden Log pod Mangartom till friluftsmuseet Čelo, ett före detta österrikisk-ungerskt artillerifästning strax norr om staden Kal-Koritnica. Jag anslöt mig till leden cirka 5,4 km söder om Log pod Mangartom, vid Kluže-fästningen, som har utmärkta utsiktspunkter över Koritnica-flodens ravin.
Trots sin strategiska betydelse för att försvara bergspasset Mt Rombon under Napoleons invasion 1809 var Kluže-fästningen föråldrad när första världskriget inleddes, och den förstördes delvis av de italienska styrkornas obevekliga artilleribeskjutning. Den imponerande grå stenkonstruktion som finns kvar står i kontrast till den djupa ravinens och de omgivande skogarnas fridfullhet.
Nedför den tungt trädbevuxna stigen cirka 4 km åt sydväst öppnar sig Peace Walk of Peace på en böjd asfalterad väg, med stigmarkeringar som pekar mot Bovecs militärkyrkogård från första världskriget: en trädbevuxen glänta med flera små grå kullar som sticker upp mellan gräset. Under första världskriget skapades snabbt massgravar utan märkning för att tillhandahålla viloplatser och förhindra att sjukdomar spreds; italienska och ungerska soldater begravdes sida vid sida. Efter första världskriget grävdes de italienska kvarlevorna upp och överfördes till en italiensk militärkyrkogård i Caporetto, den moderna slovenska staden Kobarid. Resterna av mer än 600 österrikisk-ungerska soldater samlades sedan in från omkringliggande provisoriska kyrkogårdar och begravdes här i Bovec, men bara en fjärdedel fick gravstenar.
Böjde mig ner i det våta gräset och borstade bort den svampiga mossan från en sten. Inget namn, inget datum: graven var helt enkelt prydd med ett hugget kors. Jag gick till dess granne för att leta efter någon identifiering av den person som låg där, men det fanns ingenting. Igen och igen sicksackade jag genom raderna av gravstenar, men ingen av dem innehöll någon information om de soldater som hade dött. När jag tittade på raderna av grå sten blev jag överväldigad av orättvisan att så många skulle ge sitt liv bara för att deras uppoffring skulle glömmas bort i och med att deras identitet försvann.
Som jag fortsatte ca 1 km åt sydväst på stigen passerade jag Bovecs stadsgräns. Här markerade en brun och silverfärgad skylt ingången till Ravelnik, en annan före detta österrikisk-ungersk artillerifästning. Skylten var prydd med rostig militärutrustning som kulor, hjälmar och taggtråd och bar texten ”Isonzo Front” på flera språk.
Smala diken kantade med grå stenar leder till en betongdörr som byggts in i kullen. Stora, rostiga plåtar av böjd ribbad metall bildade ett skyddat tak över skyttegravarnas öppna delar. Trots fickor av grönt djurliv och solstrålar som kom ut genom lövverket var platsen kusligt stilla, vilket skapade en oroväckande atmosfär.
I dag har Ravelniks skyttegravar återställts till sitt forna skick, och återskapande och guidade turer har planerats för att fira hundraårsminnet av första världskriget. Den dag jag var där var dock det enda ljudet mina fötters skuttande när jag blygsamt passerade genom betongdörren som ledde till ett nätverk av grottor och tunnlar djupt inne i kullen.
Som jag stapplade genom en av tunnlarna undrade jag hur soldater kunde tänkas ha kämpat och levt i detta beckmörker, med bomber som exploderade ovanför och maskingevär som avfyrade. Det regnar ofta i Bovec, vilket fick mig att tänka på det gyttjelera som troligen samlats i den här grottan.
Efter att ha kommit ut i solljuset gick jag mot en liten trähydda som en gång fungerade som soldaternas första hjälpen-station. Där inne fanns två våningssängar, en blygsam samling av matburkar och svartvita fotografier av platsen under kriget. När jag tittade på bilderna av soldaterna, såg deras kamratskap och ögonblicksbilder av deras dagliga liv, förstod jag hur den här platsen kunde ha känts som ett hem, oavsett hur kort tid de var här.
Omkring 3 km sydväst om Bovec, närmare Kal-Koritnica, slutet på fredsvandringens första avsnitt, tar Soča-floden fart; den snabba strömmen och de av vilda blommor kantaserade stränderna skapar en slående kontrast mellan dalens naturliga skönhet och dystra historia.
Soča-floden har fått smeknamnet Smaragdskönheten på grund av det smaragdgröna vattnet, som är känt för sin klarhet. Jag kunde se skolor av endemiska marmoröringar och harrar som lata simmade längs flodens botten mellan stenar, trots att den var flera meter djup. När jag solade mig i solskenet och det färgstarka landskapet kände jag hur tyngden från dagens tidigare stopp lättade.
Snart korsade leden en skranglig träbro och kom in i en särskilt vacker del av dalen. Mjuk vit sand kantar flodbanken och vattnet fick en akvamarin nyans. Mt Rombon reste sig i förgrunden och molnen slingrade sig långsamt runt dess topp. Fåglar svarade på varandras rop från skogens grenar, där vissa områden hade fått klara höstnyanser av rött, djupt orange och levande gult. I en timme eller så satt jag på kanten av en sten halvvägs över bron och beundrade utsikten med fullständig tröst.
När himlen började bli svagt orange reste jag mig för att gå, och först då insåg jag inristningarna på stenblocket bredvid mig:
P.A.
bh J.R.4