I Grace Paleys meta-fiktiva text ”A conversation with my father” får vi en inblick i generationsklyftan mellan gamla och unga när det gäller konsten att berätta. Texten utforskar denna dynamik som ett familjeförhållande, där fadern representerar den gångna generationens konventionella värderingar och barnet representerar den nuvarande generationens nya ideal. Denna konflikt utvecklar sig naturligt i texten som en komplex dialog mellan de två, där de argumenterar om karaktären hos ”enkla berättelser” och hur de bör skrivas (Paley 161). Även om det finns många meningsskiljaktigheter av strukturell och syntaktisk art mellan fadern och barnet, handlar den största meningsskiljaktigheten om idén om ”livets öppna öde”, vilket vi kan dra slutsatsen att det har att göra med deras syn på världen (162). Båda karaktärerna har rigida uppfattningar om hur öppet eller förutsägbart (strukturerat) livet för en person (verklig eller imaginär) bör vara, vilket avslöjas för oss i deras dialog, deras tolkning av de två berättelserna i texten och de paralleller som texten drar mellan deras liv och livet för karaktärerna i de två berättelserna.
Fadern och barnet argumenterar båda för sina ideal om skrivande mycket tydligt och visar på en direkt oenighet mellan den gamla generationens och den nya generationens trosuppfattningar. Fadern säger tydligt att han vill ha en ”enkel berättelse” som liknar klassiska ryska författare som ”Maupassant” eller ”Tjechov” (161). Denna beundran av gamla klassiska författare av pessimism och berättelser som saknade komplexitet visar på faderns preferens för en åldrad skrivstil. Han vill ha en enkel berättelse med detaljerat fokus på livets trivialiteter och omfattande utläggningar om de inblandade karaktärerna. Men; detta står i direkt konflikt med sitt barns skrivstil. Vår berättare ”despis” berättelser av det slag som deras far beskriver (162). Enligt henne är sådana berättelser ”osmyckade och eländiga” berättelser som inte erbjuder något ”hopp” eftersom de placerar ”generiska” karaktärer i ”bestämda” intriger (162). Denna idé har ett direkt samband med det ”öppna livsöde” som nämns i texten (162). Fadern anser att människor är förutbestämda till förutsägbara, ofta tragiska, slut på grund av livets natur, medan barnet inte håller med och tror på en mer frimodig och oförutsägbar väg. Berättarens idé om ett slut är dynamisk och öppen, vilket möjliggör optimism till skillnad från faderns traditionella åsikter. Skillnaden i åsikter visar hur den gamla och den nya generationen föredrar olika skrivstilar på grund av sina egna erfarenheter.
Justationen mellan de två berättelserna avslöjar faderns och barnets olika tolkningar av vad som utgör ”bra skrivande”, vilket illustrerar de nyanser som är viktiga för dem. Den första berättelsen som berättas för oss är enkel och generisk. Det ges inga namn till kvinnan och hennes son i berättelsen, och det finns en begränsad karaktärsbeskrivning, vilket kan ses genom bristen på karaktärsutveckling och den vaga beskrivningen av karaktärernas motivationer i berättelsen. Detta kan vara ett resultat av barnets ”missförstånd” när det gäller vilken typ av berättelse fadern ville ha på grund av den bristande kopplingen på grund av generationsskillnaden mellan dem. Det är uppenbart att det inte är den berättelse som fadern hade tänkt sig att den skulle skrivas eftersom han anser att det fanns ”mycket mer i den” än vad barnet insåg (162). För honom kan det till och med vara ett hån ”med flit” (162) eftersom så mycket av de ”detaljer, hantverk (och) teknik(er)” som han är förtjust i och förväntar sig att en enkel berättelse ska ha saknades i barnets skrivande (164). Barnets förståelse av berättelsen är dock mycket annorlunda än faderns. Berättaren håller med om den mer fria läsningen, vilket framgår av deras anmärkning att en berättelse bör lämnas öppen för tolkning tills ”någon överenskommelse kan nås mellan dig (läsaren) och den envisa hjälten (huvudpersonen)” (164). Detta innebär att en läsning på sätt och vis bör vara tolkande, där berättelsens detaljer och sammanhang ofta fylls i av läsaren själv. Till skillnad från den första berättelsen är den andra berättelsen spretig och ger rikligt med utläggningar. Det finns ett visst mått av karaktärisering (även om det fortfarande inte finns några namn) eftersom karaktärernas motiv (t.ex. varför mamman i berättelsen blev knarkare) beskrivs tydligt, vilket gör det möjligt för läsaren att förstå orsaken bakom karaktärernas handlingar. Vi ser att de två karaktärerna fortfarande är oense med varandra efter deras läsning av berättelsen. Fadern uppskattar inte heller denna version och påpekar att barnet ”inte kan berätta en enkel historia” (166). Detta illustrerar faderns bristande tilltro till sitt barn för att det ska kunna förstå de invecklade detaljerna i en bra, enkel berättelse. Det tydliggörs genom den konsekventa oenighet som följer på den andra berättelsen, där det upprepade användandet av ordet ”nej” understryker den direkta motsättningen till varandras syn på berättelsen (166-7). Återigen ser vi här att meningsskiljaktigheterna är ideologiska till sin natur och hänvisar till karaktärernas syn på livet. När barnet till exempel föreslår några optimistiska slut på berättelsen (till exempel att mamman hittar ett arbete i samhället) avfärdar pappan alla dessa förslag genom att referera till dem som ”skämt”, vilket antyder att han inte tog dem på allvar (166). Således driver våra karaktärers respektive erfarenheter dem till att göra sina egna respektive läsningar.
Fadern och barnet ser intressanta paralleller mellan de två berättelserna och det verkliga livet, vilket anspelar på deras perspektiv på världen och de ideologier som de tror på. Viktiga teman som familjerelationer och idén om tragiska slut utforskas i berättelserna, vilket kan ses speglas i faderns och barnets liv. Fadern är sjuk, ligger på sin dödsbädd och väntar på sitt eget tragiska slut, medan barnet kan antas ha ungdomens hoppfulla år framför sig. På samma sätt får läsaren av den här texten en inblick i ett familjeförhållande liksom personerna i texten när de läser om modern och sonen i de två berättelserna. Hur karaktärerna i den här texten läser/analyserar karaktärerna i berättelserna i texten gör det möjligt för oss att i vår tur läsa/analysera dem. Fadern antyder till exempel att modern i berättelsen ”levde bland dårar” och hade ett tragiskt slut (166). Detta konnoterar till sinnestillståndet hos fadern själv, som är irriterad över att hans barn (och i förlängningen den nya generationen) inte förstår de ideal som är betydelsefulla för honom. Till skillnad från hans generation kan den nya generationen inte se livets hårda verklighet, där ”tragedin” är ett oundvikligt slut (167). Han påpekar vidare: ”en person måste ha karaktär” (167). Detta uttalande har en dubbel innebörd när man beaktar textens parallella karaktär. Det hänvisar inte bara till den personlighet och de uppsatta egenskaper som utgör en karaktär i en berättelse, utan det hänvisar också till ett principiellt sätt att leva för en verklig människa. Detta uttalande sammanfattar faderns ideal eftersom han tror på en välutvecklad, explicit berättad historia och ett värdigt sätt att leva dikterat av samhällsnormer, vilket antyds genom att analysera användningen av ordet ”karaktär” (167). Därför ser vi att inte bara skrivandet utan även läsandet speglar våra två karaktärers ideal.
Slutningsvis inser vi att oenigheten mellan fadern och hans barn (och i förlängningen den gamla och den nya generationen) inte bara är begränsad till konsten att berätta historier, utan den sträcker sig även till deras syn på livet. Texten illustrerar båda karaktärernas perspektiv på familjerelationer och ”tragedin som ett oundvikligt faktum i livet” för att få läsaren att tänka på sin egen verklighet och hur han/hon ser på den. Genom att fundera över de olika perspektiven som presenteras i texten via anspelningar genom preferentiell berättardynamik kan vi bilda oss våra egna åsikter om livet genom att metaforiskt ansluta oss till antingen en gammal eller ny berättarstil.
Works Cited
Paley, Grace. ”Ett samtal med min far”. The Collected Stories. New York: Farrar, Straus & Giroux 1994. 160-167. Print.