Osteoartrit är ett handikappande, åldersrelaterat tillstånd som förutspås öka i prevalens i framtiden, särskilt i utvecklade länder.1 Efter kardiovaskulära sjukdomar beräknas artros vara den näst vanligaste orsaken till funktionsnedsättning hos personer i arbetsför ålder.2 För närvarande finns inga sjukdomsmodifierande medel tillgängliga för behandling av artros, och få åtgärder, med undantag för ledplastik, har en effekt på vare sig symtom eller sjukdomsförlopp. Den viktigaste behandlingen är därför fortfarande enkel analgesi och NSAID-preparat, som syftar till att lindra smärta och inflammation i artrosdrabbade leder. NSAID är dock förknippade med biverkningar, t.ex. gastrointestinala blödningar och njurinsufficiens, särskilt hos äldre patienter, vilket kraftigt begränsar deras användning. Alternativa smärtlindrande läkemedel behövs därför i hög grad, och väl genomförda prövningar av nya terapier är mycket välkomna.
Sengupta et al.3 beskriver en fas II-prövning av ett medel som härrör från Boswellia serrata, en ört med en lång historia av användning i ayurvediska läkemedel. Tillverkarna av detta medel, Laila Impex (Labbipet Vijayawada, Indien), har framställt en berikad produkt av B. serrata-extrakt och erhållit ett amerikanskt patent för läkemedlet, som är känt som 5-Loxin®. Den aktiva beståndsdelen i 5-Loxin® är 3-O-acetyl-11-keto-β-boswellic acid, en potent hämmare av 5-lipoxygenas (5-LOX), ett nyckelenzym som är involverat i produktionen av leukotriener från arakidonsyra. I en väl genomförd studie, finansierad av Laila Impex och utförd på en enda ortopedisk öppenvårdsavdelning på ett indiskt sjukhus, syftade Sengupta och kollegor till att fastställa effekten av 5-Loxin® på smärta, fysisk funktion och ledstyvhet hos 75 patienter med artros.
Patienterna fördelades slumpmässigt i tre grupper som dagligen fick 100 mg eller 250 mg 5-Loxin® eller placebo, med regimen uppdelad på två doser per dag. De tre grupperna var väl matchade med avseende på ålder (intervall ca 40-60 år), kön, BMI och smärtstyrka. Resultaten från denna lilla studie är uppmuntrande: läkemedlet visade sig, i båda doserna, vara effektivare än placebo i många av resultatmåtten, med effekter som kunde påvisas så tidigt som dag 7 hos vissa patienter. Vid dag 90 observerades signifikanta förbättringar av värdena för smärta och fysisk funktion, mätt med Western Ontario and McMaster Universities Osteoarthritis Index och en visuell analog skala, i båda behandlingsgrupperna jämfört med placebogruppen; patienter som fick den högsta dosen 5-Loxin® uppvisade de bästa resultaten, med förbättringar på 31-66 % i ett antal effektpoäng jämfört med placebo. Användningen av räddningsmedicin rapporterades dock vara ”16,7 % och 72,2 % högre i placebogruppen än i grupperna som fick 100 mg respektive 250 mg 5-Loxin®”. Detta märkliga resultat återspeglar sannolikt den lilla urvalsstorleken, eftersom de rapporterade resultaten sammantaget ger bevis för ett dosberoende svar på 5-Loxin®-behandling.
Författarna noterade dessutom en minskning av nivåerna av synovialvätskans matrismetalloproteinas 3 i behandlingsgrupperna jämfört med placebogruppen, vilket togs som bevis för att symtomförbättringen berodde på en nedreglering av brosknedbrytande enzymer. Även om detta kan vara fallet återstår att bekräfta läkemedlets verkningsmekanism, och dessa resultat, även om de är suggestiva, bevisar inte en sjukdomsmodifierande effekt.
Milda gastrointestinala biverkningar var jämnt fördelade över de tre grupperna; i själva verket var antalet av alla rapporterade biverkningar större i placebogruppen jämfört med behandlingsgrupperna (30 jämfört med 18 och 27 hos dem som fick 100 mg respektive 250 mg av läkemedlet). Eftersom denna studie var utrustad för att endast upptäcka de mest frekventa biverkningarna förblir dock effekterna av 5-Loxin® på magslemhinnan en viktig obesvarad fråga. Storskaliga prövningar där detta nya medel jämförs med paracetamol och NSAID eller cyklooxygenas 2-hämmare är nu motiverade för att ytterligare undersöka både dess effekt och biverkningsprofil. I framtida prövningar bör man också undersöka 5-Loxin® i ett större åldersspann och hos patienter med komorbiditeter. Hepatisk toxicitet är en välkänd begränsning av 5-LOX-hämmaren zileuton, som fick godkännande av US Food and Drug Administration för behandling av astma 1996. Övervakning av leverfunktionen hos patienter som tar zileuton gör det dock möjligt att tidigt upptäcka allvarliga leverbiverkningar, och risken för irreversibla skador anses vara låg.3
Licofelon är en 5-LOX- och cyklooxygenashämmare som befinner sig i ett mer långt framskridet utvecklingsstadium än 5-Loxin®, och som redan har genomgått fas III-prövningar vid artros.5 Resultaten har visat på liknande effekt och förbättrad tolerabilitet jämfört med naproxen. Licofelon verkar ha sjukdomsmodifierande effekter, eftersom det minskade MRI-bestämd broskvolym.4 Huruvida 5-Loxin® också är sjukdomsmodifierande kommer att vara av intresse. Om inga biverkningar identifieras i efterföljande större studier – vilket är långt ifrån säkert – kommer detta nya medel att vara ett välkommet komplement till de nuvarande metoderna för behandling av osteoartrit.