ESPN-reporter och canceröverlevare Shelley Smith berättar sin historia

av Kaylene Chadwell

Om du följer sport har du förmodligen sett Shelley Smith – ofta. Den mångåriga ESPN-reportern (hon har varit anställd på kanalen sedan 1997) och nuvarande korrespondenten för SportsCenter har bevakat så gott som alla sportevenemang som finns och har fått fyra Emmys i samband med det. Man kan lugnt säga att Shelley är en av ESPN:s mest kända personligheter.

Förra våren blev Shelley ännu mer känd när hon dök upp på ESPN helt flintskallig efter att ha genomgått behandling för bröstcancer. Nyligen pratade hon med Coping® magazine om att ta sig an bröstcancer, hur hon hanterade sitt kemoinducerade håravfall och den osannolika plats där hon hittade stöd.

När hon fick reda på att hon hade bröstcancer

I början av 2014 började Shelley omedvetet att slå in på en livsförändrande väg när hon fick reda på att en nära vän hade diagnostiserats med trippelnegativ bröstcancer. Nyheten fick Shelley, som då var 55 år gammal, att gå in för en mammografi; något hon inte hade gjort på ett par år. Senare samma dag flög hon till Oklahoma City för NBA Conference Finals och lade cancerundersökningen bakom sig. När hon inte hade hört av sin läkare efter några dagar antog Shelley att allt var bra.

Hur som helst skakades hennes värld om när hon till slut fick samtalet. Hon hade bröstcancer, som en biopsi senare visade att den hade spridit sig till hennes lymfkörtlar.

”Jag var livrädd”, erkänner Shelley. ”Sedan fick jag veta att jag behövde kemoterapi och strålning, och då tappade jag verkligen fattningen. Jag hade haft livmodercancer tidigare, men de tog bara bort min livmoder och jag mådde bra. Jag tänkte att det här skulle vara likadant – bara gå in och skära ut det. Då förklarade min läkare för mig: ”Nej, det här kommer att bli ett maraton. Det här kommer inte att vara över i juni.”

Efter att ha gjort upp en behandlingsplan med sin läkare började Shelley omedelbart ta en östrogenblockerare för att hjälpa till att krympa tumören och förbättra hennes chanser att vara en kandidat för lumpectomi. Protokollet fungerade. Shelley säger: ”När jag opererades kunde min läkare ta ut massan, få tydliga marginaler och i princip rädda mina bröst”.

Hår har varit en så stor del av min karriär. Jag har haft stort hår, lockigt hår, kort hår, långt hår, men aldrig inget hår.”

Om att offentliggöra sin diagnos

Shelley delade inte sin bröstcancerdiagnos med allmänheten direkt. Hon väntade till oktober – som passande nog är bröstcancermånaden – innan hon meddelade nyheten på Twitter.

”Jag ansluter mig nu till en av åtta kvinnor som kämpar mot bröstcancer. Tidig upptäckt kommer att rädda mitt liv. Berätta för nära och kära”, skrev hon. ”Min tuffa cancerbehandling kommer att påbörjas i januari. Fram till dess sprider jag lovordet om mammografi och ultraljud. Tidig upptäckt. Jag är stark och positiv när jag kämpar mot detta, precis som så många av mina bröstcancerkrigarsystrar. We’re Gonna Win!”

Sajten för sociala medier slutade med att bli en oväntad källa till stöd för den erfarna sportjournalisten. Nästan omedelbart fick Shelley överväldigande meddelanden om stöd och uppmuntran från både personer inom sportvärlden och canceröverlevare.

”Jag minns att jag kvällen innan jag postade sa till min dotter ”Ska jag berätta för folk?”. Vid den här tiden hade jag en ganska vinnande plan. Om jag inte hade gjort det vet jag inte om jag skulle ha gått ut offentligt”, erkänner Shelley. ”Men jag sa bara: ’Jag ska göra det. Ingen kommer att uppmärksamma mig ändå. Jag hade verkligen, verkligen fel om det. Det blev viralt.

”Folk var så stöttande”, tillägger hon. ”Twitter kan vara ett mycket grymt verktyg, och det blev plötsligt en källa till stöd för mig. Det fanns nätter då jag vaknade och bara läste de tweets som folk postade. Det hjälpte att veta att jag hade så mycket stöd där ute.”

Om att ta sig igenom behandlingen (och dess biverkningar)

Tre månader efter att ha gått ut på Twitter med sitt tillkännagivande genomgick Shelley en lumpektomi, följt av strålning och kemoterapi. Tanken på kemoterapi skrämde henne först, men Shelley säger att hon snart insåg att det faktum att hon var tvungen att genomgå kemoterapi innebar att hon hade en chans att bekämpa denna sjukdom. ”Jag har tur som har en kamp”, säger hon. ”Så många människor där ute skulle älska att ha den här kampen.”

Den vackra rödhåriga tjejen hade ändå vissa reservationer mot att förlora sitt hår. ”Håret har varit en så stor del av min karriär”, erkänner Shelley. ”Jag har haft stort hår, lockigt hår, kort hår, långt hår, men aldrig inget hår. Och då sa en vän till mig, en före detta onkologisjuksköterska, till mig: ’När du tappar håret betyder det bara att kemoterapin fungerar’. Och det tog bort all rädsla jag hade för att förlora mitt hår.”

Jag är starkare inombords än jag någonsin trodde att jag kunde vara. Jag kan ta mig an vad som helst nu.

Det kan också ha bidragit till hennes djärva beslut att avstå från att bära peruk under sina ESPN-sändningar. Istället skapade hon rubriker genom att återvända till tv:n med självförtroende och med kalott. ”Jag tyckte att det inte borde finnas något stigma för att förlora håret på grund av kemoterapi”, hävdar hon. ”Det är ett mycket personligt beslut om man ska vara flintskallig eller bära peruk. Jag klandrar ingen som bär peruk, men det var helt enkelt inte för mig.”

Under kampen mot cancern kämpade Shelley också mot två infektioner och influensa. Hon säger att det var det svåraste hindret hon mötte under behandlingen och återhämtningen att få tillbaka sin uthållighet, särskilt med sin hektiska karriär. ”Jag var väldigt sjuk”, erkänner hon. ”Det var verkligen svårt när jag började arbeta igen. Det var svårt att få tillbaka min energi. Och jag hade kemohjärna.”

Och även om det tog lite tid för henne att komma tillbaka i full fart – att ha en karriär som gör att man ständigt är i rörelse är inte lätt för någon – säger hon att hon nu har energi nog att arbeta de 20-timmarsdagar som hon ibland får. ”Jag har insett att jag är starkare inombords än jag någonsin trodde att jag kunde vara”, säger hon. ”Jag kan ta mig an vad som helst nu.”

Om framtiden

Och även om Shelleys cancer har bedömts vara N.E.D. – inga tecken på sjukdom – kommer hon fortfarande att genomgå regelbundna tester för att bekräfta att hon är cancerfri. Hon säger att hon också kommer att ta östrogenblockeraren Arimidex under de kommande nio åren för att se till att cancern inte kommer tillbaka. ”Det finns alltid en rädsla för återfall, men jag vägrar att leva i rädsla”, säger hon.

Shelley säger att hon planerar att fortsätta att arbeta med ESPN, men hon vet inte var jobbet kommer att ta henne. Det är det som hon älskar med det. Hon vill också fortsätta att tala om bröstcancer och uppmana kvinnor att ta mammografi. ”Jag är inte glad att jag gick igenom cancer”, funderar hon. ”Men om någon måste gå igenom det är jag glad att det var jag. Det som gör mig allra gladast är när någon säger: ’Jag har precis gjort en mammografi åt dig.'”

Denna artikel publicerades i Coping® with Cancer magazine, mars/april 2016.