Jag hatar det talesättet. Min syster säger det alltid till mig. Min syster, som är 1,75 meter och har varit liten i hela sitt liv. Min syster, som fick tvillingar och ändå alltid har varit mindre än jag. Min syster som hjälpte mig att stiga upp på en av hennes hästar och min fot gick igenom mjölkkistan. För att jag var så tung. Nämnde jag att det var den dagen som min pojkvän dumpade mig? Men jag avviker…
Jag nämner detta eftersom ”A Moment on the Lips, Forever on the Hips” har kommit mig i minnet på sistone. Jag försöker bli bättre på att tänka innan jag äter. Om jag bara kunde tänka innan jag talar skulle jag vara i god form.
I går kväll gick jag till affären. Om ni vill veta orsaken så var det för att jag köpte en kopia av Twilight på Meijer för 23 dollar, men den fanns på Wal-Mart för 17 dollar, så jag köpte den på Wal-Mart och tog tillbaka den på Meijer. Du säger: ”Men Rachel, är du inte lite för gammal för Twilight? Du är nästan 30!” Jag säger till dig: Tyst. Du är bara så gammal som du beter dig, så jag är ganska säker på att jag fortfarande är en 13-årig flicka.
Aaaaaaaaaaaaaaanyaway. När jag var på väg till Wal-Mart och checkade ut, såg jag bland godiset min älskade PB Twix. Tja, jag ”upptäckte” egentligen inte så mycket som ”kollade fem gångar tills jag hittade en där det fanns PB Twix”. De är supergoda. De smakar ungefär som de jordnötssmörs-Tagalongs som flickscouterna säljer. Mmmm…
Så jag köpte Twix. Bara 64 cent. Inte i kunglig storlek eller något. Inte ett brott. När jag satte mig i bilen tittade jag på näringsinformationen och jag höll på att få en hjärtattack. Sjutton gram fett?!? Var ska jag lägga det?
Jag gjorde motstånd. Jag ställde Twixen på sätet bredvid mig medan jag avslutade mina ärenden. Flera gånger sträckte sig min hand efter den, men jag behöll mitt lugn och lät den vara. När jag kom hem sprang jag in för att hitta min man. Jag sa: ”Min kära, kära make. Kan du göra mig en tjänst?” Han sa ja (eftersom han är så trevlig). Jag sa: ”Kan du vara snäll och dela med dig av denna PB Twix som jag har här? Jag vill ha lite, men jag vill inte ha allt. Dela den med mig? Snälla?”
Och vad vet du? Min älskade make delade med sig av den där godisbiten till mig. Martyr, eller hur? Han kastade sig över 8,5 gram fett för min skull. Vilket helgon! Okej, det var överdrivet dramatiskt. Men jag har lärt mig att det inte är så farligt att dela med sig. När mina ögon är större än min mage delar min man med mig. När vi går till Cheeseburger in Paradise (en av mina favoriter!) delar vi en tallrik och vi får båda gott om mat. När jag vill ha efterrätt men vet att jag kommer att käka upp den om jag lämnas åt mig själv, ropar jag på hans hjälp och vi äter den tillsammans.
Och hur mycket jag än hatar ”A Moment on the Lips, Forever on the Hips” så kommer den faktiskt väl till pass. Jag säger det till mig själv och tänker om vad det är jag vill ha. Om jag fortfarande vill ha det, ser jag om någon vill dela det med mig. Om ingen vill dela det med mig måste jag tänka om igen och bestämma om det är värt allt jag måste göra för att ta bort kalorierna från min rumpa nästa vecka.
Plus jag kan vara säker på att det inte är ”Forever” på höfterna. Jag har gjort ett bra jobb med att hålla mig motiverad och hitta roliga träningspass. Så kanske några dagar på höfterna, och sedan är dessa läckra snacks-kalorier rostade.