INLEDNING: Laparoskopiska tekniker används i allt större utsträckning för att åtgärda ventrala bråck, men olika incidenser och komplikationer har beskrivits som potentiella risker med detta tillvägagångssätt. Serombildning har dokumenterats som en av de vanligaste komplikationerna, även om den oftast förblir asymtomatisk och kan betraktas som en incident. Förekomsten av serom efter laparoskopisk ventralbråckreparation har inte dokumenterats och analyserats ordentligt eftersom den definition som används av olika författare inte är densamma från en serie till en annan. Vi presenterar en ny klassificering av kliniskt serom för att försöka fastställa den verkliga förekomsten av denna potentiella komplikation.
KLINISK KLASSIFIKATION: Kliniska serom kan upptäckas vid fysisk undersökning hos många patienter efter LVHR, men i de flesta fall orsakar de inga problem eller bara ett minimalt obehag som tillåter normal aktivitet. På grundval av detta faktum och av behovet av medicinsk eller invasiv behandling för att behandla dem kan fem grupper upprättas för att klassificera denna enhet: Typ 0, inga kliniska serom (dvs. 0a noserom efter klinisk undersökning och radiologiska undersökningar och 0b serom som upptäcks radiologiskt men inte kliniskt), typ I, kliniska serom som varar mindre än en månad, typ II (serom med alltför lång varaktighet), kliniska serom som varar mer än en månad (dvs. IIa mellan 1 och 3 månader och IIb mellan 3 och 6 månader); Typ III (symtomatiska serom som kan behöva medicinsk behandling), mindre seromrelaterade komplikationer (serom som varar mer än 6 månader, estetiska besvär hos patienten på grund av seromet, obehag relaterat till seromet som inte tillåter normal aktivitet för patienten, smärta, ytlig infektion med celluliter), och typ IV (serom som måste behandlas), större seromrelaterade komplikationer (behov av att punktera seromet, serom som dräneras spontant, tillämpligt på öppet tillvägagångssätt, djup infektion, recidiv och avstötning av nät). Det är viktigt att skilja mellan en komplikation och en incident, och serom betraktas som en incident om det klassificeras som serom typ I eller II, och som en komplikation om det ingår i grupperna III och IV. Den högsta klassificeringen är den som bör användas för att beskriva typen av serom.
KONKLUSIONER: Serom är en av de vanligaste komplikationerna efter laparoskopisk ventralbråckreparation även om dess verkliga kliniska förekomst är varierande eftersom den har beskrivits i litteraturen efter olika parametrar. Det observeras i nästan alla fall vid radiologiska undersökningar, men det är inte fastställt om det skall betraktas som en tillfällighet eller en komplikation. Av dessa skäl har man föreslagit en ny klassificering av seromahus för att förenhetliga kriterierna bland kirurgerna när de beskriver sina erfarenheter. Denna klassificering skulle i framtiden också kunna användas för att mäta effekten av nya metoder som föreslås för att minska serombildningen för att utvärdera förekomsten av serom beroende på vilket nät som används, och den skulle också kunna föreslås användas för att beskriva förekomsten av serom efter öppen ventralbråckreparation.