Bakgrund och syfte: Translationella mobiliseringstekniker används ofta av sjukgymnaster som en intervention för patienter med begränsade rörelseräckvidder (ROMs). Det saknas dock konkret experimentellt stöd för sådan praxis. Syftet med studien var att utvärdera effekten av simulerad dorsal och ventral translationell mobilisering (DTM och VTM) av glenohumeralleden på abduktions- och rotations-ROMs.
Metoder: Fjorton färska frusna axelprover från 5 män och 3 kvinnor (medelålder=77,3 år, SD=10,1, intervall=62-91) användes för denna studie. Varje provkropp genomgick 5 repetitioner av DTM och VTM i scapulaplanet som simulerades av ett materialtestsystem (MTS) i viloläge (40 abduktion i neutral rotation) och vid abduktionens slutområde med 100 N kraft. Abduktion och rotation bedömdes som de viktigaste resultatmåtten före och efter varje mobiliseringsprocedur som utfördes och övervakades av MTS (abduktion, 4 N m) och av en servomotor som var fäst vid kolven i MTS-aktuatorn (medial och lateral rotation, 2 N m).
Resultat: Det fanns ökningar i abduktions-ROM för både DTM (medel=2,10 , SD=1,76 ) och VTM (medel=2,06 , SD=1,96 ) i slutläget. Inga förändringar hittades i viloläget efter samma procedur. Små ökningar hittades också i ROM för lateral rotation efter VTM i viloläge (medel = 0,90 , SD = 0,92 , t = 3,65 , P = 0,003) och i ROM för medial rotation efter DTM (medel = 0,97 , SD = 1,45 , t = 2,51 , P = 0,026) vid abduktionens slutområde.
Diskussion och slutsats: Resultaten visar att både DTM- och VTM-förfaranden tillämpade vid abduktionens slutområde förbättrade glenohumeral abduktionsrörelse. Huruvida dessa förändringar skulle resultera i förbättrad funktion kunde inte fastställas på grund av användningen av en kadavermodell.