Abstract
Vi har återigen undersökt det välkända inversa förhållandet mellan A1C och hypoglykemi med hjälp av data från fas 1 i den kliniska Diamond-studien där man jämförde sedvanlig vård med kontinuerlig glukosövervakning i realtid (CGM) hos personer med typ 1-diabetes som använde MDI och med A1C-nivåer på mellan 7,5 och 9,9 %. Data från 157 försökspersoner (104 och 53 i CGM- respektive kontrollgrupperna) analyserades. Procentandelarna av värden för sensorglukos (SG) ≤70 mg/dL (≤3,9 mmol/L) (”%≤70”) och av dem som indikerar kliniskt signifikant hypoglykemi (≤54 mg/dL ) (”%≤54”) under de inledande och avslutande veckorna av 24-veckorsstudien beräknades för varje försöksperson och jämfördes med motsvarande A1C-värden vid baslinjen och efter 24 veckor. Vid baslinjen var procent ≤70 likartad för de två grupperna (p=0,24), liksom procent ≤54 (p=0,10). Det fanns en trend mot mer hypoglykemi för försökspersoner nära det lägsta tillåtna A1C-värdet på 7,5 % (figur A). Vid 24 veckor (figur B) fanns det signifikanta skillnader mellan grupperna till förmån för CGM vid båda tröskelvärdena, och sambandet mellan sjunkande A1C och ökad exponering för SG-värden ≤54 mg/dL försvagades. Försökspersoner i CGM-gruppen hade i genomsnitt ∼16 minuter/dag med SG ≤54 mg/dL. Dessa data tyder på att patienter med tillgång till CGM-varningar och larm vidtar lämpliga åtgärder i rätt tid för att nästan eliminera exponeringen för kliniskt betydelsefull hypoglykemi. CGM gör det möjligt att på ett säkert sätt intensifiera MDI-behandlingen och uppnå nästan normala A1C-nivåer.