President Abraham Lincolns obduktion
Den 14 april 1865 sköt lönnmördaren John Wilkes Booth president Abraham Lincoln under en föreställning på Ford’s Theatre i Washington. Efter att presidenten avlidit följande morgon placerades hans kropp i en tillfällig kista täckt med en amerikansk flagga och återfördes i likbil till Vita huset, åtföljd av en kavallerieskortege. I Vita huset utfördes en obduktion av armékirurgerna Edward Curtis och Joseph Janvier Woodward. Även generalkirurg Joseph K. Barnes och några militära officerare, läkare och vänner var närvarande. Under obduktionen skickade Mary Todd Lincoln en budbärare för att be om en hårlock; en tofs klipptes av från huvudet åt henne.
Dr. Curtis beskrev obduktionen i ett brev till sin mor:
”Rummet… innehöll endast få möbler: en stor, kraftigt förklädd säng, en eller två soffor, en byrå, en garderob och stolar….Runt om i rummet satt flera generalofficerare och några civila, tysta eller samtalande i viskningar, och vid ena sidan, utsträckt på ett grovt ramverk av brädor och täckt endast med lakan och handdukar, låg – kallt och orörligt – det som bara några timmar tidigare var en stor nations själ. Generalkirurgen gick upp och ner i rummet när jag anlände och redogjorde för fallets historia. Han sade att presidenten uppvisade en underbar uthållighet i livet och att han, om inte hans sår hade varit dödligt, hade kunnat överleva en skada som de flesta män skulle ha fallit offer för…. Dr Woodward och jag fortsatte att öppna huvudet och avlägsnade hjärnan ända ner till kulans spår. Den senare hade trängt in lite till vänster om medianlinjen på baksidan av huvudet, hade gått nästan direkt framåt genom hjärnans mitt och fastnat. Eftersom vi inte hittade den utan vidare fortsatte vi att ta bort hela hjärnan, när jag höll på att lyfta upp den senare ur skallhålan, föll kulan plötsligt ut genom mina fingrar och föll, med sitt skrammel som bröt rummets högtidliga tystnad, ner i en tom bassäng som stod under. Där låg den på det vita porslinet, en liten svart massa som inte var större än än änden av mitt finger – trubbig, orörlig och ofarlig, men ändå orsaken till sådana mäktiga förändringar i världshistorien som vi kanske aldrig kommer att förstå….iligt, i ett hörn av rummet, förberedde jag hjärnan för vägning. När jag tittade på massan av mjuk grå och vit substans som jag noggrant tvättade, var det omöjligt att inse att det var den där enkla leran på vars verkningar, bara dagen innan, nationens förhoppningar vilade. Jag kände mig djupare än någonsin imponerad av mysteriet med detta okända något som kan kallas ”livsgnista” lika väl som något annat, vars frånvaro eller närvaro gör hela den omätliga skillnaden mellan en trög massa materia som inte lyder några andra lagar än de som omfattar universums fysikaliska och kemiska krafter, och å andra sidan en levande hjärna vars tysta, subtila maskineri kan styra en värld.
”Vägningen av hjärnan … gav endast ungefärliga resultat, eftersom det hade skett en viss förlust av hjärnsubstans, till följd av såret, under livets timmar efter skottlossningen. Men siffrorna, som de var, verkade visa att hjärnvikten inte var över det vanliga för en man av Lincolns storlek.”
Dr. J.J. Woodwards obduktionsrapport, 15 april 1865
stödd av biträdande kirurgen E. Curtis, U.S.A., Jag gjorde … i morse en obduktion av president Abraham Lincolns kropp, med följande resultat:
Ögonlocken och de omgivande delarna av ansiktet var kraftigt ekchymoserade och ögonen var något utstående på grund av blodutgjutning i ögonhålorna.
Det fanns ett skottskada i huvudet kring vilket hårbotten var kraftigt förtjockad av blödning i dess vävnad. Kulan gick in genom occipitalbenet ungefär en tum till vänster om medianlinjen och strax ovanför den vänstra laterala bihålan, som den öppnade. Den trängde sedan igenom durasubstans, passerade genom den vänstra bakre loben av storhjärnan, gick in i den vänstra laterala ventrikeln och fastnade i storhjärnans vita substans strax ovanför den främre delen av det vänstra corpus striatum, där den hittades.
Såret i occipitalbenet var helt slätt, cirkulärt till formen och hade fasade kanter. Öppningen genom det inre bordet var större än den genom det yttre bordet. Kulans spår var fullt av koagulerat blod och innehöll flera små benfragment med små bitar av kulan nära den yttre öppningen. Hjärnan runt spåret var pultad och livid från kapillärblödning i dess substans. Hjärnans ventriklar var fulla av koagulerat blod. En tjock koagel under durasubstansen belade den högra hjärnloben.
Det fanns en mindre koagel under durasubstansen på vänster sida. Men lite blod fanns vid hjärnans bas. Frontalbenets båda orbitalplattor var frakturerade och fragmenten trycktes uppåt mot hjärnan. Durasubstansen över dessa frakturer var oskadad. Orbiterna var fyllda med blod….