Alias:
- A dicto simpliciter ad dictum secundum quid1
- Sveeping Generalization2
Taxonomi: Logiskt fel > Informellt fel > Olycka
Etymologi:
Ordet som översatts som ”olyckshändelse” kommer från den klassiska grekiskan av Aristoteles, till vilken detta felsteg kan spåras – se avsnittet Historia. Förvirrande nog har den vanliga nuvarande betydelsen av det engelska ordet ”accident” nästan ingenting att göra med vare sig detta misstag eller Aristoteles filosofiska begrepp. Av denna anledning bör man, även om det finns en villfarelse som ofta kallas ”accident”, bortse från ordets engelska betydelse: villfarelsen ”accident” har inget att göra med bilolyckor eller människor som halkar på bananskal.
Den latinska frasen ”a dicto simpliciter ad dictum secundum quid”, eller bara ”dicto simpliciter” för att förkorta, är mindre ett namn än en beskrivning av en tolkning av Aristoteles villfarelse. Tyvärr beskriver det inte den villfarelse som jag kommer att diskutera i det här inlägget, så det bör också ignoreras. Jag tar med det som ett alias för villfarelsen av samma anledning som jag tar med ”accident”, eftersom man av historiska skäl ofta kommer att stöta på villfarelsen under det namnet.
Historia:
Accident är en av de tretton villfarelser som Aristoteles diskuterar i sin bok On Sophistical Refutations3, som var den första boken i historien om logiska villfarelser. Tyvärr är olyckan den svåraste av de tretton att förstå. För en modern logiker kan de exempel som Aristoteles ger ofta lätt förklaras, men de verkar inte ha något gemensamt. Aristoteles verkar ha trott att exemplen kunde förklaras utifrån hans filosofiska distinktion mellan essentiella och ”tillfälliga” – eller icke-essentiella – egenskaper, men det är svårt att se hur man ska tillämpa denna distinktion och Aristoteles förklarar knappast hur man ska göra det. Istället verkar exemplen vara ett sammelsurium som mestadels kan förklaras i andra termer; till exempel tycks ett exempel vara ett exempel på maskadmansfallacy och ett annat på högenfallacy4.
På grund av denna brist på klarhet har det funnits flera tolkningar av denna fallacy i den efterföljande historien. På sätt och vis finns det alltså inte en enda fallissemang om ”olyckor”, utan ett antal olika fallissemang har diskuterats under det namnet. Detta inlägg diskuterar en sådan tolkning på grund av dess relation till den senaste utvecklingen inom logik och artificiell intelligens, men det bör noteras att den har lite annat än en historisk relation till Aristoteles.
Citat…
Ingen regel är så allmän, som inte medger något undantag.5
…citat
X är normalt Y.
A är ett X. (Där A är onormalt.)
Därmed är A ett Y.
Exempel:
Fåglar kan normalt flyga.
Pingvinen Tweety är en fågel.
Därför kan Tweety flyga.
Exposition:
Konsultera generaliseringen ”fåglar kan flyga” från exemplet. Nu är det inte sant att alla fåglar kan flyga, eftersom det finns flyglösa fåglar. ”Vissa fåglar kan flyga” och ”många fåglar kan flyga” är för svaga, medan ”de flesta fåglar kan flyga” ligger närmare vad vi menar. ”Fåglar kan flyga” är dock en ”tumregel”, det vill säga en regel som är allmänt sann men som har undantag. Felet med Accident i vår mening uppstår när man försöker tillämpa en sådan regel på ett uppenbart undantag, till exempel genom att dra slutsatsen att en pingvin kan flyga eftersom pingviner är fåglar och fåglar kan flyga.
Exponering:
Samhällets sunda förnuft är fullt av tumregler som inte gäller universellt, men som gäller ”generellt” eller ”som en allmän regel”, som man ibland säger. Logiker har tenderat att ignorera tumregler, förmodligen för att de verkar ovetenskapligt oprecisa. Under de senaste decennierna har det dock, främst på grund av forskning inom artificiell intelligens, som har visat hur viktiga sådana allmänna regler är för praktiska resonemang, funnits ett växande intresse för s.k. ”default”- eller ”defeasible”-resonemang, där tumregler är en del.
Skillnaden mellan tumregler och universella generaliseringar är att de förstnämnda har undantag. Till exempel är flyglösa fåglar undantag från tumregeln att fåglar kan flyga. Man skulle kunna hoppas kunna representera denna tumregel genom den universella generaliseringen ”alla icke-flygfria fåglar kan flyga”, men inte ens detta är korrekt, för flygande fåglar med trasiga vingar kan inte flyga. Man kan fortfarande hoppas att en lång lista med undantag skulle göra susen. Man kan dock föreställa sig många olika scenarier där en fågel inte skulle kunna flyga: dess fötter sitter fast i kvicksand, all luft omkring den har plötsligt rusat ut i rymden, den har utvecklat en fobi för att flyga osv. Man skulle då kunna försöka sammanfatta denna mångfald av fall under rubriken ”otypiskt” eller ”onormalt” och säga: ”Alla typiska eller normala fåglar kan flyga. Detta är precis vad en tumregel är.
Tumregler skiljer sig från statistiska generaliseringar som ”90 procent av fåglarna kan flyga” genom att det inte finns något specifikt förhållande mellan flygande och flyglösa fåglar som avgör normaliteten. Tumregeln innebär inte ens nödvändigtvis att majoriteten av fåglar kan flyga, även om det skulle vara ovanligt om detta inte stämde. Vi kan till exempel tänka oss att det kan finnas så många pingviner i Antarktis att majoriteten av fåglarna skulle vara flyglösa. Vår uppfattning om normalitet gäller dock de bekanta, vardagliga fåglar som vi ser i våra trädgårdar, snarare än ”exotiska” fåglar på avlägsna kontinenter. Det är alltså tydligt att tumregler är specifika för ett kulturellt och tidsmässigt sammanhang.
Då tumregler har undantag kommer de ibland att leda oss vilse. Men så länge de fungerar framgångsrikt den stora majoriteten av tiden är sådana regler användbara. När vi försöker tillämpa regeln på ett atypiskt, onormalt fall kommer regeln att misslyckas, och det är då olyckans felsteg inträffar.
Anteckningar:
- Översättning: ”Från ett okvalificerat uttalande till ett kvalificerat”. (Latin) Även känd som: Dicto Simpliciter”, förkortat ”Dicto Simpliciter”. Se: Simon Blackburn, Oxford Dictionary of Philosophy (1996).
- S. Morris Engel, With Good Reason: An Introduction to Informal Fallacies (6:e upplagan, St. Martin’s, 2000), s. 147-150.
- Aristoteles, On Sophistical Refutations, översatt av W. A. Pickard-Cambridge.
- Se: ibid., avsnitt 24.
- Robert Burton, The Anatomy of Melancholy, Partition 1, avsnitt 2, medlem 2, underavsnitt 3.