Gränser
Denna ekoregion omfattar Rio Negros avrinningsområde från Manaus i öster till sluttningarna av den östra bergskedjan i Anderna i Colombia. Den omfattar nedre Rio Branco nedströms från Caracaraí och nedre Rio Jauaperi. Det avgränsas i norr av den bergiga skiljelinjen mellan Negro och Orinoco och övre Rio Branco. Den södra gränsen utgörs av den låglänta skiljelinjen mellan Rio Negros bifloder och Rio Solimões avrinningsområde.
Topografi
Rio Negro avvattnar tre huvudområden: norra bifloder som har sitt ursprung i den södra Guiana-skölden, västra källflöde som har sitt ursprung i Colombias Anderna, och högra sidans bifloder som har sitt ursprung i låglandet. Större delen av denna ekoregion ligger på låglandsplatån, som ligger mellan 100-250 m i väster och sluttar ner till mindre än 50 m höjd i öster. Den övre delen av bäckenet domineras av granitutfall från Guiana-skölden. Bergskedjorna Tapirapecó och Imeri löper längs gränsen mellan Brasilien och Venezuela, med den högsta höjden vid Pica da Neblina, som ligger på över 3 000 meter över havet.
Färskvattenhabitat
Flöden och bäckar med låg lutning rinner genom sedimentjordar som huvudsakligen består av podsoler som utsätts för säsongsmässiga översvämningar. Rio Negros vatten är extremt mineralfattigt, med en konduktivitet som är så låg som 8 µS, och extremt surt, med pH-värden som varierar från 2,9 till 4,2. Rio Negro är den största svartvattenfloden i världen och står för ungefär 14 % av det genomsnittliga årliga utflödet i Amazonas, näst efter Madeira. Dess viktigaste biflöde, Rio Branco, är däremot en vitvattenflocka. Även om den inte är lika grumlig som Amazonas eller Madeira är den lerig under översvämningssäsongen. Sedimenten är synliga 200 km nedströms från sammanflödet med Negro.
Negros källflöde har sitt ursprung i Andernas utlöpare. I de övre delarna inträffar översvämningssäsongen mellan maj och september, med en topp i juli. Vattenståndsfluktuationerna i de nedre delarna dikteras mer av Amazonas och inträffar tidigare. Här pågår översvämningssäsongen från februari till juli, med högsta vattennivåer i juni. De genomsnittliga årliga flodfluktuationerna varierar mellan 4-5 m i de övre delarna och 10 m i de nedre delarna. Man uppskattar att ett område på 30 000 km2 inom Negrobäckenet är säsongsmässigt översvämmat mellan 4-8 månader av året. De största översvämningsområdena finns längs bifloder på högra stranden samt bland nätverket av öar längs den mellersta och nedre delen av Negro.
Det finns många ö-miljöer längs huvudfåran av Rio Negro, inklusive mer än 600 öar i den nedre och mellersta delen av floden. Längs huvudstammen och bifloderna finns vidsträckta randöversvämningsområden som är täckta av översvämmade skogar och översvämmade campinas och caatingas (campinarana), samt många översvämningssjöar och oxbågssjöar längs kanalerna. Under torrperioden finns vidsträckta sandstränder längs hela flodernas utbredning. Flodbottnarna är steniga med grus och stora stenblock. Klippiga utskjutningar och katarakter avslöjar spår av Guiana-skölden på vissa ställen längs Negros mittsträckor.
Terrestra livsmiljöer
Ökoregionen är hemvist för stora områden med igapó-skog på grund av det stora antalet svartvattenbäckar och floder i ekoregionen. Denna skogstyp förekommer på mark som översvämmas säsongsvis varje år och har sandiga, oligotrofa eller näringsfattiga jordar. De vanligaste trädslagen är Virola elongata, Eschweilera longipes, E. pachysepala och Pithecellobium amplissimum. Det finns också områden med várzea-skogar, som förekommer på flodslätter av vitvattenfloder och tenderar att innehålla suspenderat material och höga halter av näringsämnen. Terra firme, en tredje typ, översvämmas aldrig och har en liknande floristisk sammansättning som várzea. Spridda över dessa låglandsskogar finns stora områden med campinarana (campina) som bildar ett lapptäcke av vegetationstyper från örtsavannor till skogar med slutna trädkronor. Dessa områden ligger runt cirkulära sumpiga sänkor av sandiga, näringsfattiga podzoler. Några av de arter som är begränsade till campinarana är bland annat Virola parvifolia, Compsoneura debilis och Pithecelobium leucophyllum.
Beskrivning av endemiska fiskar
Mer än 90 arter anses vara endemiska för Rio Negros avrinningsområde, bland annat den särpräglade Denticetopsis sauli från den nedre Pamoni-floden i Cassiquiare kanalområdet. Det finns också sex monotypiska släkten – Tucanoichthys, Ptychocharax, Atopomesus, Leptobrycon, Niobichthys och Stauroglanis) – som för närvarande endast finns i detta avrinningsområde.
Andra anmärkningsvärda fiskar
Rio Negro är hemvist för mer än 100 arter som är eftertraktade för akvariehandeln. Den iriserande färgen hos vissa arter, t.ex. den endemiska kardinaltetra (Paracheirodon axelrodi), kan vara ett anpassningsdrag till Negros svarta vatten.
Ekologiska fenomen
Ekologiska fenomen är bland annat stora vandringar av doradidkattfiskar, salamandrar som Brycon och prochilodonter av släktet Semaprochilodus. Jaraqui (Semaprochilodus insignis), till exempel, vandrar från svartvatten- till vitvattenfloder för att leka. Det finns också unika sammansättningar av arter på avlagringar av lövspillning och många miniatyrformer.
Bakgrund för avgränsning
Denna ekoregion faller inom den ichtyografiska regionen Guyanan-Amazonian, och mer specifikt inom den ichtyografiska provinsen Amazonian (Gery 1969; Ringuelet 1975). Den skiljer sig från andra ekoregioner i Amazonas genom en mycket varierad och differentierad sammansättning av arter med uttalad endemism och unika anpassningar till vatten med lågt pH.
Nivå av taxonomisk utforskning
God i stora flodkanaler, ganska bra i medelstora bäckar och dålig i huvudflöden som avvattnar Guiana-skölden.