Spoiler alert: Om du inte har läst eller sett ”Fifty Shades of Grey” och inte vill veta hur den slutar, sluta läsa nu.
Efter att ha ägnat två timmar åt att etablera förhållandet mellan Christian Grey och Anastasia Steele överraskade Fifty Shades of Grey många tittare med sitt ganska abrupta slut. I filmens sista scener ber Ana Christian att visa henne hur illa det kan gå i hans lekrum. Efter att han har gett henne sex smisk med ett bälte tillbringar hon natten i gråt, bara för att vakna upp och lämna Christian. När Ana går ut ur hans lägenhet kliver hon in i hissen, och i en scen som speglar deras första möte ser vi hur dörrarna stängs… och sedan tonas skärmen ner till svart.
Ja, det är verkligen slutet på filmen. Och ja, det är mer eller mindre så som det hände i boken.
Närmare bestämt börjar scenen i boken med att Ana hittar Christian som spelar sorglig musik vid pianot, vilket sedan leder till att de två pratar om hans önskan att straffa henne och hans vägran att berätta för henne varför han är som han är. Ana kan inte tänka sig att lämna honom bakom sig och ber Christian att visa henne det. Med hennes ord: ”Straffa mig. Jag vill veta hur illa det kan bli.” Låter det bekant?
Därifrån utspelar sig scenen precis som i filmen, minus några mindre detaljer. Det finns ett bälte, han smiskar henne sex gånger och det förändrar allt för henne. Den största förändringen är dock att i boken, när han besöker henne senare på kvällen, går han i säng med henne och håller om henne när hon erkänner sin kärlek till honom. När han säger till henne att hon inte kan älska honom reser sig Ana upp och går därifrån direkt och vägrar stanna över natten. När hon är på väg till hissen hindrar hon Christian från att krama henne och säger till honom: ”Jag kan inte göra det här.”
I filmen är ordvalet något annorlunda. Detta verkar vara en liten detalj, men det slutade faktiskt med att vara en tvistefråga för filmens skapare: När Christian ska kyssa Ana i filmen skriker hon åt honom att ”sluta”. Enligt The Hollywood Reporter var detta bokförfattaren E. L. James val; i Patrick Marbers omskrivning av manuskriptet sa Anna istället ”röd”, annars känt som hennes säkra ord.
Men här gjorde filmen ett smart val – den tog inte med vad som händer efter att hissdörrarna stängs. Bokens slut är mycket mer utdraget – Ana snörvlar under bilresan hem innan hon äntligen kommer fram till sin lägenhet, och faller sedan ihop på sin säng för att snörvla lite till. I grund och botten bör fansen vara glada för filmens abrupta slut; det sänder samma budskap på kortare tid.
Från ett berättarperspektiv verkar det dock verkligen vara ett märkligt val – filmen ägnar hela sin speltid åt att bygga upp en relation, för att sedan slita sönder den under de sista 20 minuterna. Om den första Fifty Shades slutar med att vara den enda boken i trilogin som anpassas kan fans säkert hävda att regissören Sam Taylor-Johnson och hennes manusförfattare borde ha ändrat slutet. Med tanke på hur osannolikt det är att Universal skulle missa de pengamaskiner som Fifty Shades Darker och Fifty Shades Freed skulle vara, är det förståeligt att slutet förblev som det var. Faktum är att det förmodligen är det modigaste som filmen gör – om något, så förväntar sig publiken som går in i Fifty Shades inte att saker och ting plötsligt ska blekna till svart.
Men å andra sidan, är inte svart tekniskt sett en nyans av grått?
Alla ämnen i artikeln
Sign up for EW TV
Få sammanfattningar och nyheter bakom kulisserna om dina favoritserier med mera!