Påstående: Ett effektivt botemedel mot vårtor är att låta någon ”köpa” dem från dig.
Exempel:
Och att ta bort vårtor från någon med hjälp av ett speciellt trä som kallas sursträ eller ett trä där man måste peta i det medan man säger en bibelvers eller något liknande?
Originals: Tre av fyra människor kommer att utveckla en vårta någon gång i livet, vilket gör vårtor till det näst vanligaste dermatologiska besväret, efter akne. Barn och unga vuxna är mer benägna att utveckla dessa knöliga utväxter än vuxna, men alla kan få dem när som helst i sitt
liv. De är nyckfullhetens väsen i och med att de spirar utan förvarning och brukar försvinna inom ett år. Ändå finns det ingen magi (ond eller annan) bakom deras ankomst – de är resultatet av ett virus.
Varster är godartade hudtumörer som orsakas av humana papillomavirus, bakterier som kommer in i huden genom skärsår eller skrapsår och får celler att föröka sig snabbt. De är svagt smittsamma och kan spridas till andra delar av kroppen genom beröring, och de kan föras vidare till andra på samma sätt. De flesta vårtor försvinner utan behandling eftersom kroppens immunförsvar så småningom slår till för att besegra viruset.
(Papillomvirus, som länge ansågs ge upphov till endast godartade smittor som vårtor, har på senare tid blivit inblandade i ett dussintal allvarliga sjukdomar, däribland genitala vårtor och cancer i mage, livmoderhals, urinblåsa, hals, mun, mage, prostata och hud. Deras funktion – vad som orsakar eller utlöser dem – är ännu inte klarlagd.)
Vi upplysta människor i modern tid funderar inte längre över det plötsliga uppträdandet av vårtor på en i övrigt frisk individ, och vi korrelerar inte heller deras försvinnande med mystiska procedurer som de drabbade genomgått. Men för våra förfäder var vårtorna ett stort mysterium: de dök upp från ingenstans och försvann tillbaka dit de kom utan att man kunde urskilja någon anledning. Följaktligen utvecklade de en tradition för att förklara var vårtorna kom ifrån och ritualer för att befria de drabbade från dem.
Om ingen kände till virus på den gamla tiden, växte folkliga föreställningar fram för att förklara det plötsliga uppkomsten av vårtor på friska människor. Ett barn som hade utvecklat en av dessa utväxter på händerna sades ha hanterat en padda, varvid paddan överförde en av sina knölar till den intet ont anande ynglingen. Alternativt sades han ha tvättat händerna i vatten som hade använts för att koka ägg.
Och om folk var lite nyfikna på varifrån vårtorna kom, var de besatta av att bli av med dem, vilket gav upphov till ett stort antal ritualer och märkliga sedvänjor som antogs ge botemedel mot vårtor. En skola ansåg att om man gnuggade en vårta med en bönkapsel
och sedan i största hemlighet begravde kapseln skulle man bli av med odjuren – när kapseln ruttnade bort i marken skulle vårtan också avklinga. En annan trosuppfattning föreskrev att samma formel skulle följas, men att man skulle använda ett stycke fläderträ i stället för bönkapseln. (Varje träd, buske eller växt skulle ha helande eller förebyggande egenskaper. Hölle sades skydda mot och bota sjukdomar, på samma sätt som hassel antogs avvärja blixtar och häxor, och ek hålla en säker från älvor.)
De som gillade lite mer blodigt i sina kurer kunde hugga av huvudet på en ål, droppa blod från det avhuggna huvudet på vårtorna, och sedan begrava ålhuvudet. Folk som inte gillar att halshugga fisk och skaldjur kunde komma undan med att gnugga vårtan med en bit nötkött och sedan begrava köttet. När dessa föremål ruttnade bort i marken, så ruttnade också vårtan bort till obefintlighet.
Allt annat från den grymma listan var att låta den drabbade bära en levande padda i en påse runt halsen tills varelsen dog. En mildare version av denna ritual gick ut på att den som bär på vårtan skulle bära ett paddaben med sig tills vårtan försvann tillbaka till ingenting.
De mer offervilliga kunde gnugga sina vårtor med en snigel eller en groda och sedan spetsa djuret på en tagg. När varelsen skrumpnade i solskenet, gjorde förmodligen också vårtan det.
Inte alla botemedel mot vårtor krävde att något begravdes eller dödades. Vårtor kunde också säljas, kastas, ges eller tvättas bort. Man gav vårtor till de döda genom en av tre metoder: man gnuggade det drabbade området medan man såg en begravningsprocession gå förbi, kastade en sten efter likvagnen eller applicerade lera på skadan som samlats in från de sörjande personernas stövlar. Var och en av de tre handlingarna måste åtföljas av en särskild sång, rim eller förbannelse, till exempel ”Må dessa vårtor och liket försvinna och aldrig mer återvända” eller ”Vårta, vårta, följ liket”.
De som saknade ett lik att önska sina sjukdomar på kunde försöka överföra sina vårtor till de ohälsosamma genom att i smyg gnugga sina knölar mot kända äktenskapsbrytare som hade fött barn utanför äktenskapet.
Vartor kunde också säljas; allt som krävdes var en köpare som var villig att ta emot dem. Priset var inte avgörande: det kunde vara stort eller litet, men det viktiga var köpet. Den vidskepliga tron på att sjukdomar kan säljas bort är inte begränsad till vårtor: hosta, förkylning och övervikt kan förmodligen också säljas bort på detta sätt. Faktum är att till och med en sjuk person själv kan säljas:
Inhämtat 1988 från en 68-årig kvinna i östra London:
När jag var tretton år gammal var jag mycket sjuk och de trodde att jag skulle dö, så min mor sålde mig till en granne för en penny och efter ett år köpte hon tillbaka mig igen. Det var för att förvirra de onda andarna så att de inte skulle få tag på mig.
Varslen som skulle kastas bort gnuggades först in med kikärter, småsten eller vetekorn som sedan knöts ihop i små buntar och transporterades till vägkorsningar. De kontaminerade föremålen kastades sedan i vilken riktning som helst, och den som kastade var noga med att inte se var de landade, tanken var att den som plockade upp föremålen skulle få vårtorna överförda till sig.
Tvätt av vårtorna innebar att man badade dem med vätskor som ansågs ha speciella egenskaper, t.ex. vatten som samlades upp från en fördjupning i en stubbe, vigvatten eller blod från djur som ålar, katter, grisar och mullvadar. Man kunde också spotta på dem varje morgon.
Det var dock inte allt. Vårtor kunde omringas med ett hästhår eller en silkestråd. Eller så kunde man blåsa på dem nio gånger i fullmånens ljus. Eller så kunde den som hade vårtorna göra ansikten i en spegel vid tolvslaget i tre nätter i rad.
Var och en av dessa vidskepelser hade sina anhängare. Eftersom vårtorna försvann lika mystiskt som de kom, sammanföll deras avgång ofta med ”kurer” som hade försökts. Innan man förstod att virus orsakade sådana utväxter var det rimligt att tillskriva en vårts nederlag till vilket vansinne som helst som nyligen hade utförts, även om det innebar begravt kött eller halshuggna ålar.
Vi i modernare tider har lämnat ålarna bakom oss och förlitar oss på att tiden tar hand om de flesta vårtor. När det gäller de envisa vårtorna som de fladdrande sidorna i kalendern inte lyckas avlägsna, använder vi oss av en rad olika kirurgiska och medicinska metoder för att bli av med dem. Skrapning, frysning, elektrocauterisering och CO2-laser är effektiva mot utväxterna, där laserborttagning både är den mest exakta metoden och möjligen den som är mest förknippad med en lägre återfallsfrekvens än andra metoder. De som letar efter en lågteknologisk och effektiv metod kan prova att täppa till vårtan med tejp. Hur galen denna metod än låter har den visat sig fungera i överraskande många fall. Men en studie från 2007 om samma sak ifrågasatte dessa resultat – den visade att tejp med duktband hade hjälpt till med vårtsituationen i endast 21 % av de studerade fallen, ett resultat som placerade det på samma nivå som att täcka sådana lesioner med konventionellt ”moleskin”, ett bomullsbindel som har funnits i hundralappar. I det andra testet av dess effektivitet användes dock genomskinlig tejp, snarare än den gråa gummibaserade sorten som användes i studien från 2002, en skillnad som kan förklara de motsatta resultaten.
Barbara ”slår ändå att gnugga dem med en groda” Mikkelson
Sist uppdaterad: 18 mars 2007
Källor:
Dobson, Roger. ”Det vanliga viruset som kan döda”.
The Independent. 12 juli 2001 (Funktioner; s. 8).
Edwards Stacey, Jean. ”Vårtor – fula, ja, men sällan farliga”.
The Ottawa Citizen. 18 april 2000 (s. C3). Johnson, Carla. ”Study Casts Doubt on Duct Tape War Cure”.
Associated Press. 19 mars 2007. Miller, Karl. ”Duct Tape More Effective than Cryotherapy for Warts”.
American Family Physician. Februari 2003. Opie, Iona och Moira Tatem. A Dictionary of Superstitions.
Oxford: Oxford University Press, 1989. ISBN 0-19-282-916-5. Pickering, David. Dictionary of Superstitions.
London: Cassell, 1995. ISBN 0-304-345350.